TANKAR OCH FUNDERINGAR

…eller, sidan med en himla massa text…

19e juni -17

Det var ett djävla gnäll!

Lumbago… någon som känner till det? Om jag säger ryggskott, då… Ja, då är det ett antal som nickar igenkännande. För känns, det gör det. Om jag bara ska nämna några av de kraftuttryck jag sagt de senaste dagarna så är det: F-n, helv-s, dj-a, förb-de, sata-s… Ja ni fattar… och så en upprepning av ovanstående ett antal gånger. Jag krupit, svettats av smärta, gråtit, skrikit (men inte så hårt för det gör ont att andas in) och så svurit igen. Har det hjälpt? Inte ett smack! Då har jag försökt med mental styrka. Alltså, att låtsas som att smärtan inte finns, och tankarna är längre bort… på något annat. Jag har tänkt på mitt barnbarn, motorn och sedan på fanochhansmoster. Har det hjälpt? Inte ett smack! De små nervtrådarna ligger obönhörligt i kläm och sänder högspända signaler till hjärnan som kokar av energi. Är det synd om mig? Ja, nog tycker jag det själv. Men… Tänk alla människor som har så här jämt och ständigt!! Jag upprepar i händelse att ni inte förstod: ” … Tänk alla människor som har så här jämt och ständigt!!” Som går med kronisk smärta timme efter timme, dag efter dag, månad efter månad år efter år. Vi måste sända dem alla våra kärleksfulla tankar. Inte för att det kommer att lösa deras problem ett smack, men om vi med våra tankar också kommer till handling och någon gång kan säga: ”- Jag kan inte sätta mig in i hur djävligt du har, men sympati och mina tankar är med dig”… så kanske det lindrar i alla fall någon sekund. Min smärta kommer att gå över. Jag har haft så här till och ifrån sedan jag var liten, så erfarenheten säger att det kommer att lösa sig. Det kan ta ett par dagar, eller i värsta fall ett par veckor. Men så långt orkar jag inte tänka just nu… nu gäller det att överleva natten. Har jag tur så får mina piller mig att kana in i drömmarnas land, men jag tvivlar tyvärr. Kom osökt att tänka på en gammal sketch med Hasse & Tage… ”… Spik i foten! Ja ska säja dej en sak… Under franska revolutionen högg dom huvet av folk som limpskivor… Tjoff-tjoff-tjoff… Dom skulle ha varit djävligt glada om dom haft en spik i foten…” Så jag är glad att det inte är värre. Det blir ju bättre… en annan dag.

_________________________________________________

3e Juni

Datadret

Jag blir så trött…! Min nyinförskaffade kamera skall anslutas till datorn för att överföra bilder. Lätt som en plätt tänker jag, sticker i sladden och väntar. Inget händer. Tittar då i manualen, som säger att ”det här är bara en snabbversion av manual. För den riktiga instruktionsboken, gå in på www.canon/fanochhansmoster/nåtannat…”. Visst-visst, jag tankar ner manualen som säger att det måste installeras en programvara för att kunna ansluta sladden. Okey… ”ladda-ladda-ladda…. Klart! I med sladden… inget händer. Fel på sladden kanske? Köra trådlöst kanske…. WiFi – connection – lösenord – ansluta – bla…bla…bla… Kontakt? Javisst, kameran hittar datorn. Får över bilderna. I helvete heller! Läsa manualen… Javisst, men den stämmer inte med de menyer jag får upp i kameran och datorn. Frustrerad, det är bara förnamnet! Banka huve’t i väggen… Hjälper dåligt, gör bara ont. 4 timmar och 20 minuter senare… Jag ger upp! Någon måste hjälpa mig. Att tålmodigt lägga 12,000 timmar att bygga en motor… Inga problem. Men att fjös-pill-pip-tryck-bläddra i digitalmenyer gör mig spattig. Jag minns… Det fanns en gång fotobutiker, där man lämnade sin filmrulle och kunde hämta bilderna en vecka senare. Eller moderniteten att sända rullen med posten, och sen kom ett litet paket. Ahh! Underbart… Det är skillnad mot www.hemsidedravel/krångelmenyer/tålamodskrävande-skit. Den delen var faktiskt bättre förr.

Anm 2017-06-06: Kameran fixad. Det var en trasig sladd. Nu är jag supernöjd. 180 gångers förstoring, så jag kan se en flugskit på 14 römpedrajs avstånd.

_________________________________________________

29e April

Komplex maskin

Jag har läst väldigt mycket under tiden jag byggt motorn. Nja, egentligen har jag alltid läst mycket, eftersom jag är autodidakt*, men jag har under Herkules byggtid läst extra mycket om motorer och allt som hör därtill. Ta till exempel det där med motorolja… Det ämnet har jag slukat med hull och hår. Så mycket att min hjärna inte förmår komma ihåg en bråkdel av det jag skulle kunnat förkovrat mig i. Men jag har ändå läst så mycket att jag tror mig veta med en känsla, vad som kan vara rätt eller fel. Frågan är i många fall vem man ska lita på. När jag tex i en artikel skriven av en doktor i tribologi läser att ZDDP (som kan behövas för att skydda kamaxlar mot slitage) blir borttvättat av moderna syntetoljors rengöringsmedel (detergents) samtidigt som försäljarna av dessa tillsatser säger att det är bäst att använda en modernare syntetolja… Då kan man undra vem som har rätt. Men detta med moderna oljors rengörande egenskaper har jag även läst på fler ställen, alltså att ”detergents” och ZDDP konkurrerar om ytan, så det är mest troligt att det är så. Alltså, om man ska använda ZDDP, så är det bättre att ta en någon kvalitativt sett sämre olja. Ni kan läsa mer om oljekvalitéer på Tekniksidan, Flik 30.

Ett annat ämne jag fördjupat mig extra mycket i är tändkurvor. Jag har läst så mycket att ni skulle tappa hakan om ni såg alla utskrifter jag gjort från Internet. Det är hundratals-hundratals och åter hundratals sidor. Återigen kan jag konstatera att detta är inte lätt om det ska vara rätt. Ta tex den komprimerade bränsleblandningen som skall fjuttas på av tändstiftet. Ju mer blandningen är komprimerad, dess svårare att få fjutt. Känt för mig från moppetiden… Bara för att man hade gnista när man höll stiftet mot kylflänsarna, så betydde det inte att det tände under kompression. Detta innebär också att om det i cylindern finns en glödande flaga av något… tex sot, en liten tunn kant av topplockspackningen eller liknande, så kan bränsleblandningen tändas redan innan, eller precis i början kompressionsslaget. Detta får nästan alltid förödande konsekvenser för motorn med tex krökta eller brustna vevstakar och eller söndriga kolvar eftersom tryckökningen blir enorm. Eller tex i högkomprimerade motorer kan man få två flamfronter, sk ”detonation”. Den ena flamfronten kommer från tändstiftet och en annan som självtänt pga det höga tryck som åstadkommits, dels av kompressionen, men även av tryckökningen i kammaren eftersom bränsleblandningen redan börjat brinna. Ingen med motorvana har väl undgått att känna till fenomenet ”spikning”. Detta var, för er yngre läsare, ett fenomen som ofta inträffade på motorerna som fanns förr och var utrustade med brytarspetsar. När Nisse, Pelle eller (mindre troligt) Lisa skulle justera tändningen, och inte hade någon tändningsinställningslampa, så vred man lite i taget på fördelaren så långt att motorn började låta lite konstigt… ett slags pickande ljud (under belastning) sedan backade man fördelaren en aning, och så var det klart.

Idag sitter det ofta (om inte alltid) en sk ”knacksensor” (spiksensor) på motorblocket som är kopplad till motorns styrdator. Den justerar alltså tändningen för att undvika ”spikningarna” Efter att ha sonderat marknaden har jag konstaterat att det finns instrument som tillbehör att köpa för att ha koll på detta, något som Herkules absolut måste utrustas med.

Problemet med ”pre-ignition” eller ”detonation” kan bero på en massa saker. Jag har läst om ”12-stegsprogram” för att komma till rätta med problemet. Det mest primära är ju oktantalet, men det kan i vissa fall bero på att motorn, alltså förbränningen är för varm. En anledning kan vara en termostat som låter motorn gå några grader för het, avlagringar i motorblocket så att kylvätskan inte gör sin tjänst. (eller kanske… som i mitt fall… en helvetes massa isolering på grenrören…?) Ännu en anledning att byta kylvätska regelbundet, så att inte blocket eller topplocket korroderar.

Ni mest uppmärksamma läsare kanske har lagt märke till att jag från Tekniksidan plockat bort det jag ansåg vara en superprodukt… Evans Cooling. Det är säkert en högkvalitativ superprodukt, men den har tre nackdelar. Priset är högt, börjar vattenpumpen läcka så är det inte bara att fylla på sjövatten och ta sig hem, men den tredje är en luring. Värmeöverföringstalet är lågt. Kylvätskan har alltså svårt att suga till sig värmen ur motorn. Kokpunkten är hög, javisst… men det är en helt annan sak. Förmågan att suga ur värmen ur järnet (eller alujummjummet) är inte så bra som i vanligt glykolvatten. Där är glykolvattnet ypperligt suveränt. Visst, de har rätt när de säger att i vissa fall kan glykolvattnet koka lokalt, och då är det en riktig isolator och helt värdelöst. Men i de fall det inte kokar lokalt, så gör glykolvattnet ett bättre jobb med att suga ur värmen ur motorn. Detta kan vara något som är avvägande när det gäller att undvika ”pre-ignition” eller ”detonation”. Så vem kunde räkna ut att en trasig fläkttermostat till syvende och sist fick en vevstake att titta ut ur blocket… Den kopplingen är det inte alla som klarar av att göra. ”En fläkttermostat är trasig!… Va hände då?… Kylvattnet blev för varmt!… Va hände då?… Förbränningen blev för het!… Va hände då?…” Ja, ni fattar.

Som sagt… det är många saker som kan göra att det går åt helvete. Om min avgasrörsisolering kommer att göra att det går åt det hållet återstår att se. Men det tar vi… en annan dag.

*Grekiska: Auto = själv (tänk automat) Didakt / Didaskein = lära …. alltså ”självlärd”

_________________________________________________

7e April -17

Så djävla dum.

Någon som läst mina tidigare bloggar… Som den om att använda gasmask med partikelfilter när man slipar, eller att skruva dit gasfilter när man vistas bland skadliga gaser. Jag skrev alltså att jag rekommenderar er att köpa en gasmask, tex på Biltema för att den är billig. Den kostar bara 149 spänn. Nu vänder jag mig till just dig som inte investerat i någon sådan än – Din dumma jävel! Du borde skämmas… Här har du fått en kropp att använda till både det ena och det andra, och till och med det tredje…. och så misshandlar du den så fatalt. Jag måste upprepa mig… Din dumma jävel!

Nu ska jag berätta något som ni kanske inte vet, eller tänkt på:

1) Gud finns inte. Jag är ledsen att behöva säga det, som att ta tomten från barnen, men det är sant. Som symbol tycker jag han är fantastisk. Och jag som gammal soldat står gärna och gör honnör inför Gud, Kung och Fosterland och jag älskar kyrkor. Men om ni tror att det är en snäll farbror med vitt skägg som tar hand om er när ni står med sprayflaskan så tar ni helt fel. Det finns ingen gudomlig makt som skyddar dig på det sätt som man skulle vilja tro. De skadliga gaserna försvinner ner i edra späda lungalveoler, ut i blodomloppet och in i hjärnan där de rumsterar om på något sataniskt sätt så jag vet inte vad. Men beskyddade… Nej, det är ni inte.

2) ”Ja, men jag sprayar så lite… Eöhh, jag vänder ju bort huvudet lite.. så här… Det kan väl inte vara så farligt… Alla sprayar ju utan skyddsmask… Det har ju gått så bra förut… Det finns säkert en myndighet som kollar att det inte är farligt”… Känner du igen dig?

3) Tillverkarna av färg, spackel, lösningsmedel eller vad det nu månne vara skiter högaktningsfullt i att deras produkter är skadliga. Ja, jag vet att jag generaliserar nu. Men, den enda ambition de har är att tillverka en produkt som håller så bra kvalité som möjligt i förhållande till priset. Det pris vi som konsument får betala för vår hälsa, skyler de över med att skriva ett säkerhetsdatablad. ”Vadå, säkerhetsdatablad” tänker du ”vad är det för trams” tänker du vidare… din dumma djävel… med det lilla du har kvar att tänka med. Om du skulle ta dig tid med att plöja igenom säkerhetsdatabladet så kan du ofta finna ord som… cancerogent, nervskador, kromosomskador, långtidsskador på vattenmiljön m m. Detta mina kära läsare är inget trams, det är de facto en realitet. Så många gånger har vi läst eller hört om människor som gått bort i diverse olika sjukdomar. Är det värt att använda vår egen kropp som testobjekt för detta? Det går inte att köpa ett par nya njurar på Internet… Är det kört så är man rökt. Vill du det… din dumma djävel…?

_________________________________________________

25e Mars -17

I did not see this coming

Ibland är det bara alldeles för surt… Nej, jag skyller inte på grejorna, de gör bara det de är ämnade att göra, men detta borde jag ha sluppit… Hade under eftermiddagen dragit på grundfärg på hela den hopmonterade grunkan för oljepumparna. När jag sen fredagskväll låg i badet så slog det mig att det vore fiffigt att täckmåla den också, så att jag kan ställa undan den som klar. Sagt och gjort, upp ur badet, i paltorna och ut i verkstan och blanda färg. När grunkan var färdigmålad fanns det färg kvar i sprutan, varvid jag skulle måla slut den på några av de tvåhundratrettiosju delarna som befann sig i det så kallade renrummet. Ja, jag skrev ”så kallade” för något har hänt… Det gick helt enkelt inte att måla på de detaljerna. Färgen skrumpnade ihop och hängde som droppande klasar. Efter att ha tvättat några rör med thinner, så funkade det.

Vad har hänt…? Med all sannolikhet så är det oljedimma från mina små minikompressorer som kämpat under de timmar jag stått och blästrat. Förbannelsers djävlar, säger jag… Nejdå, ingen kan skylla mig för att vara arbetsskygg, och jag brukar uttrycka mig med ett glatt ”- Det är ju bara jobb…” Därför häller jag mer thinner på pappret och ger mig in och tvättar bland de tvåhundratrettiosju detaljerna som ska lackas, samtidigt som jag biter mig i tungan och tänker: ”- I did not see this coming…”

Bild1450

 

_________________________________________________

24e Mars -17

Allt tar tid

Jag kom att tänka på en grej… när jag lackar smådelar står jag och sprutar i slip-/dragskåpet. Sen går jag och hänger upp detaljen inne i renrummet, går tillbaka in i verkstan, tar en ny detalj och går till slipskåpet igen. Det är en långsam och metodisk promenad, eftersom jag inte vill röra omkring en massa damm. Jag kan heller inte bära med mig fler detaljer som dinglar löst på sina krokar. Låt mig säga att jag kanske går i 1 km/h. Från dragskåpet in i renrummet är det i snitt… typ…10 meter och sedan tillbaka, samt att jag på vägen tar något steg åt sidan för att hämta en ny detalj. Vi kan anta att en promenad för att hänga upp och hämta en ny en detalj är ca 20 meter. Om vi multiplicerar det med 200 detaljer så blir sträckan jag går fram och tillbaka 4000 meter…. 4 kilometer… med 1km/h… Alltså bara promenaden för att hänga upp grejor tar 4 timmar. Sedan tillkommer ju sprutningen, upphängningen, blanda färg, testa, måla om, rengöra sprutan mm. Inte konstigt att det tar tid.

_________________________________________________

17e Mars -17

Helt galet

När jag summerade antalet timmar i morse hamnade jag på 11 700. Det är helt galet! Kan ni tänka er något ni skulle kunna göra under så lång tid. Men det börjar kännas nu när ljuset lyser i tunneln… att jag behöver göra något annat ett tag. Snart börjar trädgårdsarbetet, så det vore perfekt om allt var lackat tills dess så färgen kan stå och härda. Det har verkligen varit intensivt. Intensivt men vansinnigt roligt – men intensivt. Jag har fullt engagemang på mitt jobb, en rejäl paus när jag kommer hem, sedan ”fullt ös hedenhös” i garaget. Det är kaos och grejor överallt. Det ligger påsar med skruvar och småprylar i drivor. En del saker har grundfärg andra inte. En del ska målas med den ena eller andra färgen, men inte än, för först måste jag få lös den där, så jag kan måla den samtidigt som den andra. Men så ändrar jag mig och tänker att den första färgen är bättre på den tredje grejen för då kan jag stoppa in den i ugnen samtidigt som den första. Men då är ju inte de där grejorna målade, och de ligger ju i vägen för den grej jag ska ta lös för att kunna måla med den grej som skulle in i ugnen. Men då ändrar jag mig och tänker att det är bättre att måla den pillidutten. Men den borde monteras mot mojängen så slipper jag maskera, men då hittar jag inte de specialtillverkade skruvdjävlarna och tillbringar två timmar med att leta efter dem bland alla andra grejor i hyllorna. Det är alltså kaos i hjärnan på mig. Jag vill ha kontroll, men är helt ute i ett virrvarr. Så snart behöver jag rensa hjärnan lite. Nå’n som känner nå’n som känner en tjej som vill paddla med mig…?

_________________________________________________

9e Feb -17

Jag blir så djävla lack!!!

Detta har jag saxat från nätet:

John och Lillys bröllop ser lika fantastisk ut som alla andra bröllop. Den stora dagen ramas in av rosor, finklädda gäster och vacker inredning i kyrkan. Johns och Lilly familjer är där också. På ytan ser det ut som något taget ur en sagobok.

Men den hjärtskärande sanningen för Lilly – en 11-årig flicka –  är verkligheten för runt 15 miljoner unga flickor varje år. I videon gifter sig Lilly, som troligtvis inte ens skulle gå i högstadiet om detta var på riktigt, med 35-årige John. Båda familjerna ser på när tragedin utspelar sig, utan att göra något. Alla tittar bara på när äktenskapet fullbordas. Ingen höjer rösten.

En kraftfull video är ett samarbete mellan Bridal Musings och Unicef, för att uppmärksamma det vidriga i barnäktenskap. Att små flickor behandlas som egendom, snarare än människor, kan vi aldrig tolerera. För de flesta av oss är det självklart att barn inte ska vara gifta och att inga människor ska tvingas in i äktenskap. Unicef jobbar för att förändra attityder, påverka lagstiftning och se till att flickorna får gå i skolan.

HUR I HELA HELVETE KAN DETTA VARA MÖJLIGT!

_________________________________________________

5e Jan -17

Fatta hur det känns

Fatta hur det känns…. Att efter över elvatusen arbetade timmar ha kommit så långt att alla stora grejor är färdigsvetsade…! Det återstår en del småfästen, svetsskarvar som ska kompletteras och fixas, ventiler ska slipas, fördelningsrör i topparna ska fästas… Ja, kort och gott en massa småskit. Men, de stora grejorna är faktiskt klara. Går nu in i en händelsekedja som började på vinden. Saker måste slängas och säljas för att skapa plats. Detta för att kunna tömma ett förråd på grejor till traktorprojektet (som nu ligger på is), för att kunna flytta grejor som finns i mitt bakre garage som ska bli montagelokal för motorn. 2017 kommer att bli ett spännande år… God fortsättning på Er!

_________________________________________________

9e Dec -16

Besatt…

Min kompis Rolle, som flyttade från Värmland till Uppsala på äldre dar (vad det nu skulle vara bra för) hälsade på mig häromdagen. Det blev mest motorprat eftersom det var ett tag sedan vi sågs. Bäst vi står där och surrar, så kom han med en tanke… att jag är manisk i det jag gör och refererade till Johan Rheborg. I en gammal sketch har Johan installerat en kamin och är så tänd på att elda att han sitter på natten och bränner galgar och lister från huset…

 Referensen är att förutom mitt jobb och att sova, är det bara motorbygget som fortgår i mitt liv. Jag sågar isär skinnsoffgruppen, magasinerar vardagsrummets ullmatta och dessutom är beredd att bygga ut garaget. Bara för mitt projekts skull. När jag sedan berättade att jag måste gräva upp några häckplantor och bredda uppfarten kom skrattet som ett brev på posten.

 Ja, visst är jag manisk, eller hängiven, besatt eller bara galen… vad vet jag. Men en sak ska ni veta… Jag har makalöst roligt. Detta är det bästa jag gjort i hela mitt liv. Drömmer ni om något, så slå till… gör det! En dag kan det vara för sent.

_________________________________________________

4e Dec  -16

Älska besinningslöst eller Flytta på dig för fan!

Denna rubrik var svår att sätta… ni kommer snart att förstå varför. Har ni någon ni älskar… älskar så till den milda grad att det gör ont i bröstet bara vid tanken. Det kan vara en fru, barn, förälder, barnbarn, någon man sett på håll i åratal… Ja, ni förstår vad jag menar. Tänk er den smärta som kommer av bara tanken på att något skulle hända den personen… en olycka, en tillfällig sjukdom med snabbt förlopp.

Jag har tagit körkort tre gånger. Nej, jag har inte förlorat det…   utan det har varit mc-körkort när jag var sexton, bil vid aderton samt alla andra körkortsbokstäver ett par år senare. När jag växte upp i Munkfors hade vi en mycket färgstark körkortslärare som hette Tore Haster. Jag sa ”färgstark” för det var han verkligen. Än idag kan jag höra hans domderande stämma och utmålande vokabulär inne i huvudet, han var verkligen en retorikens mästare. Inte minst kommer jag ihåg när han på ett med all önskvärdhet tydliga sätt sade, ja nästan skrek: ”- Om det kommer ett utryckningsfordon, så djävlar i min lilla låda flyttar ni er ur vägen… Hör ni det… NI FLYTTAR ER UR VÄGEN!!” Han förklarade vidare, att om ni så ska vara tvungna att svänga ner i diket, så ska ni göra det. Alltså, så är jag uppfostrad av denna kloka man. Tack, Tore!

Men inte alla har haft Tore Haster. Inte minst märktes det häromdagen när det kom en ambulans med blåljus på ”två-till-ett-vägen”. Redan på långt håll märktes det i backspegeln att något var på gång. Jag såg även i backspegeln hur en långtradare stannade innan det smalnade ihop för att släppa förbi ”livräddaren”. Föredömligt! Själv körde jag ner med höger hjulpar långt ner i diket, så att det lätt gick att passera. Sen då…

Jag blir så lack på hur folk betedde sig framför mig. Det kom ett par mer eller mindre stora avfarter… Körde folk åt sidan?… Nej då!… ”Ambulansen får väl vänta för här kör jag nu”… Själv skrek jag i bilen ”- Flytta på dig för faaan!!” När ambulansen väl lyckats tränga sig förbi den första bilen, var det likadant med nästa… och nästa… och nästa. Jag trodde, fan att jag skulle få hjärtslag på kuppen. Djävla idioter! Och de som satt där och tryckte har säker själva någon de älskar besinningslöst. Nej, jag citerar åter min gamla körlärare… ”Ni flyttar er ur vägen!” … och hör sen!

 

_________________________________________________

26e Nov -16

Att ändra åsikt… Igen!

Så har befolkningen i USA gjort sitt val, och inget kan vi göra åt det. Förändringens vindar blåser… vilket det alltid har gjort. Så det är inte lätt för dem som är förändringsobenägna, det kan jag lova. Men jänkarna har ett bra talesätt: ”- If You can’t beat them, join them!” Och att stå och banka på en ladugårdsvägg gör att man blir såväl blodig som trött, så det bästa man kan göra är att… gilla läget.

Det är sån jag är som person. Jag kan gnälla över företeelser, men försöker alltid att kunna plocka russinen ur kakan även om den är torr (om ni nu förstod att detta var en metafor) förutom det där att bilar inte kan hålla avstånd och svänger in tätt framför kylaren när de kör om. Det kommer jag aldrig att tycka är något positivt…

Nåväl… Det har alltid skett förändringar. Och ibland kan det visa sig att något som man tyckte var skit, pest & pina, urdumt, supertrist eller helt befängt till syvende och sist kan vara ganska bra. Ta det där med den militära avvecklingen som exempel. Om vi nu ska upprusta igen (vilket jag hoppas vi verkligen satsar på) så köper vi ju inte begagnade grejor. Det måste bli nytt. Om man skulle hårdra det motsatta resonemanget, så skulle vi ju annars fortfarande haft Karolineruniformer* för det har vi ju ”alltid haft”.

Donald Trump då. Han var ju inte mitt förstaval måste jag ju erkänna. Men då kommer ju frågan… vilka är russinen i just den torra kakan? Han är ju uppenbarligen en duktig affärsman. Bra mycket bättre än mig, och alldeles säkert dig. Han vill leda USA som ett företag. Är det bra eller dåligt? Vem vet – ingen vet! Han river upp frihandelsavtal och satsar på inhemsk produktion. Är det bra? Säkert bra för USA, vad vet jag…?

Vi har också haft en massa inhemsk produktion i detta land som vi inte längre har. Jag brukar tänka på det ganska ofta, speciellt när jag ser alla Made in Sweden-märkningar på verktyg. Inte ens det svenska flaggskeppet Bahcos skiftnycklar tillverkas i Sverige längre. De görs numera i Baskien / Spanien. Varför i hela helvete ska vi inte kunna göra dem i detta land? Inte ens Bosch eller DeWalt kan ”hålla på sig”… De tillverkar också utomlands (läs Kina) eller som de ofta skriver… Made in PRC (People’s Republic of China) Säkert för att lura oss amatörer.

Så om amerikanerna tillverkar sina tv-apparater, hyvlar, hjullastare och bilar själva så är det säkert bra för dem… vad vet jag?

Appropå inhemsk produktion… Tänk så mycket mat vi importerar och transporterar från när och fjärran. För 50 år sedan var verkligen maten närproducerad på ett helt annat sätt…. Visst har det förändrats. Så gällande det, så skulle jag gärna stoppa stora delar av importen jag också… som Donald. Varför ska vi köra mjölk från Tyskland – helkorkat! Så hur det kommer att bli de närmaste fyra åren med världshandel, försvar och konsumtion, det får vi veta… en annan dag.

putshyvel237769755_1ff44b33-1e90-4113-8e9b-d9e650797dbbskiftnyckelvattenpass

 *Karolineruniform var det plagg som användes av delar av den svenska armén på 1680-talet och framåt. Blå och gul uniform med trekantig hatt.

_________________________________________________

11e Nov -16

Kondom och skyddsmask

 Vad säger ni gubbar och gumma*, är det bra att skydda sig eller inte. Vi kan väl vara rörande eniga om att någon har hittat på det där med skyddsutrustning för att det har en funktion. I många fall använder vi skyddsutrustning för att det känns naturligt och påtagligt. Till exempel om vi ska riva i taggiga buskar, vassa plåtbitar eller liknande, då är det självklart att vi tar på oss handskar, för konsekvensen blir snabbt uppenbar – det blöder.

När det gäller andra typer av skador är det inte lika självklart. Då måste man börja tänka. Någon som kan det… någon? Hallååå… Att använda hjälm när man cyklar är ett bra exempel. En kollega till mig avled efter en våldsam cykelfärd för drygt 30 år sedan. En stark, tränad hockeykille som var den absolut sista man kunde tänka sig skulle råka ut för något sådant. Sen har vi ju det där med Afasi-annonsen jag skrivit om tidigre. Jag citerar säkert fel, men gör ett försök ändå… ”Hon cyklade utan hjälm – Idag har hon inget språk. /Afasiförbundet” Sug på den du..!

Sen har vi ju de där skadorna som smyger sig på som en lömsk djävel. Ålderdomen är en lömsk djävel, men är ännu inte klassad som en skada. Nåväl, jag tänker till exempel på lungskador…

Från mitten av 70-talet och ett antal år framåt arbetade jag på en liten verkstad. På den tiden var det inte så noga med säkerheten alla gånger. Vi gjorde allmänt sett saker som aldrig skulle få förekomma idag. Men det var så på den tiden, så jag vill med all önskvärd tydlighet inte kasta någon skugga på min dåvarande chef. Han gjorde allt som då låg inom normen för säkerhet. Vi hade en fläkt i ett hörn som tömde luft ur hela lokalen, samt en svetsutsugsfläkt med en lång snabel. Den snabeln räckte inte så långt, så när vi skulle kapa med vinkelslipen, så gjorde vi det – oavsett utsug eller inte. Jag minns som igår när en vintrig solstråle skar en strimma genom luften i lokalen som formligen gnistrade av små metallpartiklar, såsom iskristaller… men långt mer farliga sådana. Vid några tillfällen, när jag stått och kapat eller slipat en större del av dagen, kunde jag på natten vakna och hosta. Inte något löjligt litet influensahostande, utan så mycket att luftan tog slut i lungorna. Det var omöjligt att få in någon ny luft utan att hosta igen. Vid ett av dessa tillfällen blev jag blå i ansiktet, tappade medvetandet och fick min dåvarande flickvän att bli så desperat att hon hoppade på mig. Detta räddade troligen mitt liv…

Appropå livhanken… Jag är duktig på utvikningar från röda tråden, och jag tar mig friheten att göra det igen. Jag har alltid haft projekt. När jag var sisådär 10-12 år, hade jag bestämt mig för att tillverka en vattencykel. Som flytelement tänkte jag det skulle vara bra med kvartsfat, alltså små oljefat. Dylika låg det vid Trollkullens Gulf bensinmack på andra sidan älven. Sålunda tog jag en ficklampa och började knalla på isen för att knycka några. Samvetet stoppade jag i en säck, projektet var ju livsviktigt. Jag fick en tanke att det var nog bäst att gå där jag visste att det var grundast. Alltså där det fanns stenvasar från flottningen. En stenvas var ett antal stockar ihopsatta som fyra väggar och fyllda med sten, vid vilket flottargubbarna fäste länsar som styrde timmret. När stockarna multnat blev stenarna kvar under vattenytan. En svag intuition fick mig att sakta ner på stegen, och svagt, mycket svagt hörde jag porlande vatten. Med min sketna ficklampa försökte jag lysa framför mig mot ljudet, men det var först när jag lagt mig ner på isen som jag såg blänket från det över grundet snabbt framrusande vattnet med is runt omkring. Håret reser sig i nacken på mig nu när jag skriver detta… Man kanske borde klippa sig…

Nåväl… Vid ett tillfälle på 80-talet då jag fortfarande var gift med min dotters mor, hände en anmärkningsvärd grej. Det var en kall nyårsafton och jag stod i verkstan och skulle bygga om ett pulverlackerat elskåp, så jag stod där och kapade och svetsade. Eftersom jag då inte hade någon utsugsfläkt, körde jag på tills röken låg tät, därefter öppnade jag portarna en stund, vädrade och körde sedan på igen. När jag senare stod i duschen – det var ju nyårsafon – började jag känna mig konstig i hela kroppen. Ringde sjukvårdsupplysningen som sa ”vi skickar en ambulans”. Nejdå, frugan får köra. Nu hör det till saken att nämna att hon var av den försiktigare sorten… den som… typ…   körde i 70 vid mittlinjen. När jag sitter där i den kalla bilen börjar krampen spänna i kroppen på mig. Det började i öron och tår. Jag kände hur hela ansiktet blev alldeles förvridet av krampdragningen. Med all ansträngning jag klarade av väste jag: ”- Köör foortare!” Hon vrålar: ”- Jag kör redan i 140!” Sett ut min synvinkel så kröp vi fram.

Det var drygt 2 mil till Centralsjukhuset, men under tiden hade krampen spridit sig från ansiktet ner mot halsen, vidare från fötter, ben och uppåt. När vi väl kom fram var höftleden så låst att personalen fick välta mig ur sätet och till en bår. Där låg jag med röven i vädret med en kramp så hård så ni kan inte föreställa er. Hade jag kommit dit några minuter senare, så hade jag varit död. Då hade krampen låst ihop mina lungor.

Apropå det som hände med hosta på 70-talet… Något liknande hände mig för ca 10 år sedan. Jag hade slipat något, minns inte vad… trä, tapetskarvar… något. Det var vid pollentider, så det gjorde väl inte saken bättre. Jag var ute och sprang, när jag började hosta…. hostade… hostade och hostade, fick ingen luft så jag stod på öronen i lingonriset. Tänk er den mardrömslika känslan att hostningen upphört, men vid det allra minsta försök att suga in luft, så kommer hostan igen, så att det verkligen inte går att andas. Jag hann tänka många tankar om ödet att dö i ett lingonris på en springtur, men till slut fick jag in något lite åt gången, så att jag till slut kunde andas igen. Det var då jag beslutade mig.

Nuförtiden använder jag alltid – alltid – alltid gasmask med partikelfilter när jag slipar. Enda undantaget är när det är så lite att jag kan hålla andan och hinna går därifrån. Detta till trots att jag står i ett supereffektivt dragskåp och slipar. Jag vill verkligen inte chansa med min kropp. En brunnen vikelslip går att ersätta, men inte ett par pajade lungor.

Samma sak gäller ögonskydd och hörselkåpor. Jag fuskar ALDRIG! Att sköta detta har för mig blivit en rutin. Redan när jag kliver in i verkstan, så åker skyddsglasen på, och de sitter där ända tills det är dags att gå därifrån. ALLTID! Jag köper en ny gasmask då och då och slänger den gamla. Den kostar bara några hundra på Biltema. Inte något löjligt dammfilter, utan en rejäl mask med partikelfilter. Det tar mig mindre än 10 sekunder att få på mask och hörselkåpor. (skyddsglasen sitter ju redan där…)  Dessutom… när jag cyklar använder jag reflexväst och om det är mörkt trippla baklysen, benreflexer mm. Varför inte.. det är mitt liv, och det vill jag leva så länge jag kan… och ödet har hjälpt mig så många gånger redan att jag nu känner att jag måste betala tillbakat. Så då återstår frågan… hur är det för dig… Använder du kondom och skyddsmask, eller chansar du? Det är ditt liv, din kropp.. och du får ingen ny.

bild0738bild0739

*Jag skriver i i singular** enkom för att det roar mig. Jag tror inte det är så många tjejer som läser den här sidan.

** Singular betyder att det är ”en” till skillnad mot plural då det är fler än en.

*** NOT: Kompletterande text vid uppdateringen 2016-12-16

Det är lätt att generalisera, som jag i ett flertal inlägg konstaterat. Som tex att vissa maskiner eller produkter blir utdömda som däliga, beroende på att någon detalj inte är bra. Så är det också ibland med Biltemas gasmask. Men med tanke på hur billig den är, så tycker jag att man ändå ska ge den en chans om man bara håller koll på en liten, men ack så viktig grej…

Jag har köpt denna mask under många år nu, och totalt sett är jag supernöjd, men ventilen som sitter i mitten av masken kan ibland börja läcka. Detta beror på att gummipinnen börjar glida ur sitt hål. Genom att dra i gummipinnen och sedan släppa på några droppar snabblim, så är problemet ur världen och masken fungerar perfekt.

gasmask-1remmen

En liten, men irriterande detalj till. Om man har en stor skalle, och sliter masken av-på-av-på så ofta som jag gör, så kan remmarna släppa innan de blivit uttöjda. Detta löses också enkelt med samma snabblim.

__________________________________________________

4e Nov -16

Evigt liv

Jag vill med all respekt börja att säga att jag beklagar de som inte orkar leva längre. Detta med psykisk ohälsa är tyvärr alldeles för tabubelagt och borde pratas lika naturligt om som ryggskott.

För mig själv är det precis tvärt om. Jag är bekymrad över att livet är åt helsike för kort, och att jag inte hinner med en bråkdel av allt jag vill göra. Jag har en otrolig livsglädje, och det spritter och kittlar i magen på mig varje dag. Dock har ålderskrisen följt mig halva mitt liv. Jag är allvarligt bekymrad över att jag fyller 60 nästa sommar… och inte kan jag göra något åt det. Klockan tickar obönhörligt. Min pappa dog av hjärtinfarkt vid 63, men han hade aldrig sprungit i hela sitt liv och var storrökare, så det var väl inget annat att vänta. Min morfar däremot blev riktigt gammal. Just nu minns jag inte riktigt hur många år det blev. Men… morfars minne lever kvar. Rätskivan jag lade för att kolla hur karburatorerna sitter tillhörde min kära gamla morfar. Hur gammal skivan är vet jag inte, men den är gammal… riktigt gammal.

Oscar Söderström var född den 18e juni 1886. Min dotter skulle kunnat födas på dagen 100 år senare, men det blev 2 dagars skillnad. Han kallades ofta ”Pick-Oscar”, men det hade enkom att göra med att han var plåtslagare. Inte något om hans organ. (peck = manslem, i Värmland). Den taniga och sega karln gick 14 mil från Munkfors till Kongsvinger för att köpa sig ett smedstäd för sina surt ihoptjänade slantar. Det mest imponerande med detta tilltag var att han sedan bar smedstädet tillbaka hem till Munkfors på ryggen. Han berättade detta för mig när jag var liten, och visade mig remmarna han bar med. Städet väger 50 kg, så jag orkade som barn inte ens rubba det. Åhh, va jag beundrade honom för det då…. men ännu mer nuförtiden. Vi har det allt bra i vårt bekväma, lata samhälle. Det är inte speciellt mycket motstånd i våra liv. Hur långt orkar ni bära ett kallt, oformligt stål-städ som väger 50 kg. Kanske 1 km? Morfar bar det 14mil !!

Jag har en mjölkflaska som han tillverkat i rostfri plåt. Falsad och ihoplödd med syra och tenn. Locket har perfekt passform, så det läcker knappt om man så vänder på den. Jag har den nuförtiden till fågelmaten, så varje dag sänder jag en tanke till den man som lämnade minnen, lite verktyg, ett städ och en mjölkflaska efter sig. Så slutligen hamnar tankarna tillbaka på Herkules… Kommer någon om 50 år att stå där och skruva… och tänka på den där ”Söderström” som lagt tid på att få skruvar att inte tappas och numreringar för att få detaljer att sitta rätt.

Livet är alldeles för kort för att inte tas tillvara på. Njut av varje dag, säg till era nära att ni älskar och uppskattar dem, och… ta på er en hjälm när ni cyklar.

PS. När man ser hur tunt skallbenet är, och hur komplex vår hjärna är, så är det hjälm som gäller. För några år sedan såg jag en annons i tidningen som får mig tårögd än idag. Jag citerar ur mitt dåliga minne: ”Hon cyklade utan hjälm, idag har hon inget språk. /Afasiförbundet”. Tänk er den fruktansvärda tanken att ha huvudet fullt av prat, och inte kan forma ett enda ord… DS

 bild0662bild0665

__________________________________________________

21a Okt -16

Knäsvag

Varje gång jag ser julkalender Herkules Jonssons Storverk, avsnitt 2… och kommer till den del när han kör nerför backen… och säger ”- Japp, de va de de”… och signaturmelodin börjar spelas… då får jag jordens ståpäls, och på en sekund flyttas jag tillbaka till december 1969 i Munkfors. Jag minns exakt hur det kändes när jag gick ut i verkstan efter programmet och tänkte…”- Jag vill bygga en motor – en stor”… Och nu står den där… 47 år senare… stor mäktig och bara väntar på att bli startad. I torsdags morse frågade nattvärden i P3 & P4 oss i publiken, ”vad som gör oss knäsvag”. Självklart gör alla timmar och funderingar mig knäsvag för Herkules 1934. En mäktig känsla att den faktiskt står där, nästan obegriplig. Att jag lagt ner min själ i varje liten minsta detalj, gör att den nästan är som en del av mig… som en förlängning av just min själ. Detta är inget som går att sälja… vem kan sälja sin själ. Kom med 5 miljoner… jag säljer inte. Johan Forsblad som gjorde tv-inslaget för över ett år sedan, fångade just den där känslan när han pratade med mig. Att jag gärna vill att Herkules ska stå på min grav när jag gått bort. Det blir ju lite svårt, rent praktiskt. Men jag hoppas innerligt att mina efterlevande barn, barnbarn, barnbarnsbarn… förstår vidden av det jag gjort. De senaste tusentals telefon-inledningarna med min dotter har blivit ganska enahanda… ”-Hej, vad gör du?”… ”- Jag mickar”… För det är det jag gör… jag går till verkstan när de flesta av er andra trycker ner baken i soffan… jag ”mickar”. Men snart är den klar… inom ett år är den förhoppningsvis såväl uppstartad och utprovad. Den som lever får se… en annan dag.

___________________________________________________

13e Okt -16

Tröga människor… eller bloggen om stenskott.

Någon som har ny bil? Eller en bättre begagnad som ni är rädd om? Brukar vaxa ibland kanske… och stör er på stenskott i framänden av huven. Hur har de kommit dit? Något förslag… någon… För mig är det solklart. Svar nummer 1) EU. Nu undrar ni säkert vad jag tycker att Europeiska Unionen har med stenskott på huven att göra… Jo, sedan ambitionen att göra gemensamma regler för hela unionen togs kravet på stänkplättar (alltså stänkskydd) bort. Jag tyckte själv en tid att det var bra att slippa anmärkning för det på besiktningen, men sedan har jag börjat tänka. Vem hittade på dem och varför uppfanns stänkplättarna från början? Någon…? Man behöver inte vara raketforskare för att räkna ut det. För er som inte klurat ut det än, kan jag ge ett litet tips… ”stänk-skydd”. Det funkar för vatten i viss mån men för stenar – absolut. Svar nummer 2) Den moderna utvecklingen av media. Nu tänker ni säkert att jag blivit spritt språngande galen, alltså en nivå högre än bara galen… Men jag har en poäng. När det bara fanns Tv1 och Tv2 så såg folk på något som kallades ”Anslagstavlan”. Ett folkbildande forum som alla, och då menar jag ”alla” såg på. Där fick man lära sig en massa saker, som till exempel att inte ligga för nära framförvarande bil, eller att INTE SVÄNGA IN TRE METER FRAMFÖR NÄR MAN KÖR OM och vägen i övrigt är helt tom och fri. Vilket djävla otyg. Om man gjort så framför en långtradare på 70-talet, skulle man fått 17 extraljus tända bakom sig så nackhåren krullats och skinnet blivit rött. Detta att ligga tätt ihop istället för att skapa avstånd till framförvarande är det ingen (läs INGEN) som anammar. Om jag försöker skapa en – åtminstone liten – lucka framåt, blir jag genast omkörd av någon som smiter in tätt framför mig och sedan ligger kvar där. Vad har han tjänat i tid på sin resa… två sekunder… Pucko! Jag kan inte förstå hur detta ska kunna bli bättre i framtiden. Hela samhället handlar mest om att armbåga sig fram, ta plats, titta i smartfånen, sluta tänka själv, inte visa hänsyn och att tappa kontakt med verkligheten. Så jag sitter på värdefull motorbyggtid, med en lupp och en smal djävla pensel och målar stenskott. Jag blir så trött…!

 _________________

 30e Sept -16

Att ändra åsikt

Min goa mormor hade en massa talessätt, tex ”Det är skit med den som inte kan ändra åsikt” (på bred Munkforsdialekt: ”Dä ä skit mä dän söm int kan änner åsekt). Hon hade ett annat som lät så här: ”Önska i den ena handen och skit i den andra, så får du se vilken du får mest i. (Önsk i den een hanna å skit i den anner, sö fålu se hocken du får mäst i) Hon var klok, min mormor…

Mitt lilla kåseri ska handla just om det där att kunna ändra åsikt. Jag brukar ju som tidigare sagts säga: ”Jag har gärna fel, bara det blir bra” (prova det, ni som har problem med edra sambos). Nåväl… Jag har i hela mitt liv haft oerhört lätt att generalisera. Och jag vet att jag inte är (eller, i alla fall har varit) ensam om det. Jag har sagt: ”- Djävla, kärringar, busschaufförer, rörmokare, idioter… ” eller vilka jag nu har adresserat min frustration mot. Så har jag även kategoriserat tex olika fabrikat på maskiner. Och nu kommer jag fram mot ”pudelns kärna” om man så säger.

 Jag har vid något tillfälle sagt att DeWalt är skit. Jag har också sagt att Bosch är bra. Låt mig få revidera den uppfattningen. Flera jag känner handlar inte på Biltema ”för det är skitkvalité”. De borde revidera den uppfattningen. Om vi börjar med Bosch, av hävd och rykte ett premiummärke. Jag har själv två Bosch vinkelslipar (Ø125 och Ø230mm) i drift efter 35 år!!. Makalös kvalité, och jag är naturligtvis supernöjd. Döm om min förvåning när min ”nya”, men för flera år sedan inköpta, men knappt använda Ø125-maskin brinner i näven på mig. Sicken skit! Efter ett antal tjafsiga mejl med Bosch Powertools, där jag samtidigt försökte fårmå dem att sända en Ø180mm maskin som jag kunde testa, blev det till slut att de skickat mig en 125a mot den som brann i lindningen, dock ingen 180a. Alldeles för många och långa mejl, som sett på kostnaden för dem varit billigare att bara sända en ny maskin direkt. Det hör till saken att denna blåa Ø125 maskin Bosch GWS 7-125 Professional (obs! Professional) är tillverkad i Kina. (det står tom på skylten) Nu ska vi naturligtvis inte vara snabba att döma ut den för att den är tillverkad i Kina. Det finns otaliga suuuperbra grejor från Kina, men man kan ju undra när den helt plötsigt bara fräser till och lägger av. Skitmaskin! Men betyder det att allt från Bosch är skit… Det är lätt att generalisera…

 DeWalt då… Ett amerikanskt märke som ligger under Black & Decker. Hemma i verkstaden när jag växte upp hade vi en Black & Decker, en Skil och en stor djävla Mema. Jag tar mig nu friheten att fara av tråden ut i ett sidospår.

En sommar när jag var 11 år skulle jag borra en plåtbit för att fästa nummerplåten på min lådbil. Av någon nu okänd anledning fanns bara Meman tillgänglig. Jag hade, på grund av mina taniga småpojksarmar, kört fast den tidigare i någon bit som då var fastspänd i skruvstycket, varvid den farit runt så länge att den då på maskinen upplindade sladden drogs ur vägguttaget. Därför kom jag i min 11 årshjärna på att jag skulle trampa på plåtbiten istället när jag borrade. Detta hade kunnat sluta lyckligt och väl om det inte var så att jag trampade på plåtbiten med bara fötter. Det hann bli några ostskivor trampdyna innan jag kunde släppa taget och hoppa åt sidan. Det var inga roliga veckor som följde kan jag säga. Och sommarlov med bad skulle det vara… Fy fan! Tips! Gör inte så… Nåväl. Åter till röda tråden…

 Jag gillade inte B&D, för den lät som en stenkross i växellådan. Pappa körde B&D och jag körde Skil, för i min värld var B&D skit. Vid eftertankens kranka blekhet kan jag konstatera att pappas maskin överlevde såväl honom som 20 år till, medan min Skil-maskin faktiskt gick sönder ganska snabbt. Jag har själv tidigare dömt ut DeWalt för att en batteriborrmaskins reparationer grävt djupa hål i min plånbok, samt att ett par vinkelslipar svettats olja ur växellådan (mer i den ena). Detta har gjort att de är skitiga och ser för djävliga ut, men de går och går. Mycket stryk har de fått – riktigt mycket stryk, och jag måste faktiskt krypa till korset och tillstå att de klarat testet med bravur. Verkligen! Så betyder det att svettande DeWalt är skit… Det är lätt att generalisera…

En arbetskompis sa en klok grej, som egentligen är så uppenbar, men ändå lätt att förbise. Man förväntar sig att en Mercedes ska ha högre kvalité än en Dacia. Därför lägger man ribban högre när man förväntar sig att det ska vara kvalité, som tex Bosch. Det är ju av samma anledning jag skriver i princip alla uppdateringar, att jag kapar med min kinesiska Biltema vinkelslip. Min förväntan är ju inte att den ska hålla i tio år med all grovkapning när den kostade 260 kronor. Den borde ha gått sönder för länge sedan, och ändå levt upp till sitt rykte, till skillnad mot Bosch. Hur tycker jag att Bosch borde agerat mot mig…. Ja, om jag hade varit produkt- eller marknadschef hos Bosch så skulle jag bara, rakt av, ha skickat två maskiner, omedelbums utan tjafs.. En för den trasiga och en ytterlligare av en annan sort för test och utvärdering. Jag skulle skrivit, ”testa den här och återkom till mig med synpunkter på vår produkt”. Detta eftersom jag med all tydlig önskvärdhet förklarat vad jag kan om vinkelslipar, och mekanik över huvud taget. Om jag var deras produktchef skulle jag passat på att utnyttja den kunskapen för att överföra till företaget.

Men eftersom de inte var intresserade av detta utan valde att tjafsa och stå utanför, så ringde jag till DeWalt. De högg direkt och tyckte det var en lysande idé. Direkt efter vårt samtal låg det en Ø180mm maskin i ett paket på väg till mig för test och utvärdering. Det är den sortens respons och vakenhet som ska bygga framtidens industri i det här landet. Inte tjafs och gnäll.

Betyder detta att det ena eller andra fabrikatet är bättre eller sämre än det andra. Det är omöjligt att svara på. Jag tror det spretar otroligt. Att en kinesisk Bosch-maskin brinner i förtid, men en Biltema dito inte gör det, ger ju inte svaret på frågan. Så därför kan jag avslutningsvis säga att det förblir slumpen som styr om den maskin vi köper är bra eller inte. Men är det på så sätt rätt att döma ut ett helt märke… Nej, inte alls! Oavsett om det gäller Bosch, DeWalt eller Biltema. Det är lätt att generalisera…

_________________

23e September -16

Informationssamhälle

En skog av skyltar

I dagens samhälle ska det varnas och upplysas om allt möjligt. Vi matas med så mycket information, att folk inte längre har tid för reflektion. Det är en av anledningarna till att jag inte skaffat mig någon smartfån. Jag klarar mig gott med en dator. Min filosofi är att om jag söker något, så kan jag göra det senare. Jag sitter vid en dator på jobbet, och jag har en hemma, så jag behöver ingen i bilen… eller i skogen. I fickan ligger en mobiltelefon som fungerar just som en telefon. Jag har en kollega som skannar in sina räkningar… Pang! … så har han OCR-nummer och hela klabbet inne och kan betala. Själv behöver jag tid till eftertänksamhet. ”Jahaja, den här bensinräkningen var allt hög. Jojo, men så åkte jag ju också till ….”

I dagens samhälle måste man kunna så mycket. Jag har i en massa år jobbat som bla projektledare. Jag kan se skillnaden i utveckling på 20 – 25 år. Numer är det en vansinnigt stor lunta med papper som måste hållas reda på. Jag minns kravspecifikationerna som de stora bildelstillverkarna hade på oss på den tiden. Några få pappersblad med önskemål vilka maskinkomponenter vi borde använda. Prylar som de hade i reservdelslagret. Nuförtiden är specarna tjocka som telefonkataloger. För de unga som inte vet, så var en telefonkatalog en tjock bok som innehöll allas telefonnummer i ett helt län (eller om det var landskap?) Den kom i brevlådan en gång om året, och innehöll även tex information om hur man skulle göra om det blir krig. Trots dagens informationsmöjligheter så kommer folk att springa som yra höns den dan det smäller. Detta på grund av information, desinformation samt även brist på densamma när strömmen har tagit slut. För det är ju det första som Fi (betyder fienden, inte femninistiskt initiativ) kommer att slå ut i en cyberattack.

Nåväl, appropå information… På vägen till mitt jobb har jag roat mig med att räkna vägskyltar de sista kilometrarna innan man svänger ut på E18. För att få någon struktur har jag valt alla skyltar som är ämnade just för mig som kör, inte skytltarna som vänder åt andra hållet för de som kommer i motsatt körriktning. Som en skylt räknas en yta för information, alltså de stora vägbeskrivningsskyltarna som är uppbyggda av flera plåtbitar räknas som en skylt. Hör och häpna… 86st skyltar på 4,2 kilometer… Det blir i snitt en skylt per 50 meter. Och det här är ändå på… typ landet… Tänk då motsvarande sträcka i en storstad. Inte konstigt att folk mår dåligt, blir trötta i huve´t och måste käka piller eller nå´t. Dä va bättre förr…

_________________

 16e Sept -16

Ord

Utmaning eller problem, samt hen och heder…

Jag är i grunden en oerhört positiv person. Det ligger inte för mig att se saker i svart, utan anser att lösningar finns alltid på problem. Eöhh… vad skrev jag… ”problem”??? Finns det ordet kvar…? Det har gått mode i att döpa om det som tidigare hette ”problem” till att istället kalla det för ”utmaning”. Jag tycker detta är ett helt galet sätt att försöka få glaset att bli ”halvfullt” istället för ”halvtomt”. Tänk så här:

Ett problem kan vara en utmaning att lösa, men en utmaning behöver inte betyda att det är ett problem. (tänk bergsklättrare)

 Alltså, låt ordet få betyda det som det faktiskt betyder. Men jag vet var skon klämmer… Att som politiker uttala sig i massmedia om att invandringen är ett problem, går naturligtvis inte för sig. Då är man ju och trampar i ”rasistspåret” och det går ju inte an. Men att säga att det är en ”utmaning” funkar ju bättre. Och sedan har detta spridit sig. Dumheter tycker jag.

 Sedan har vi ordet ”hen”.  Jag begriper inte vad Svenska Akademien tänkte när de införde detta helt onödiga modeord. De ville väl visa sin välvilja och vara ”mådääärnaa”… Det finns redan ett ord i det svenska språket som är helt könsneutralt, och det är ordet ”den”. Alltså, syftar på ”den personen”. Hen i svenska språket.. dumheter tycker jag.

Och till sist något jag skrivit tidigare… ”heder”.   Att gifta bort sin dotter eller slå sin fru är fanimej ingen heder. Det är så långt från ordets ursprungliga betydelse man kan komma. Det är så djävla dumt så det finns inte ord… Jag vill införa ordet ”hedersman” tillbaka. Och en så´n mördar fanimej inte sin dotter för att hon vill gifta sig med den hon älskar.

/En hedersman

_________________

9e September -16

Darwin, eller inte…

Ibland faller man på eget grepp…   I mitt jobb bygger vi automatmaskiner. De ska vara så säkra att ingen idiot ska kunna skada sig, då har vi gjort fel. Det läggs alltså miljoners miljoner på att skydda träskallar från att tex kunna krypa under ett staket till en robotcell eller liknande. Och i fallet med att krypa under ett staket, så kanske vi pratar om ca 2 -3 dm, vilket jag själv tycker kan vara ganska bra så man kan sopa under. Nej, detta är inte tillåtet. Alla risker ska byggas bort så till den grad att det nästan gått till överdrift. Min åsikt i det hela, i alla fall som jag tidigare alltid haft, kan låta lite omänsklig och hård. Men jag tänkte att de som är så idiotiskt dumma i huvet att de kryper in till en robot, förtjänar inte att få reproducera sig och föra träskallegener vidare. Men var ska man dra gränsen…? Robotcell, press, plockare… ? Vad vet jag, vem är jag att döma…

Jag har själv burit mig osedvanligt dumt åt. Efter att ha rannsakat mig själv så kanske det naturliga utvalet skulle ha fått ta mig också… eller också var det bara en olyckshändelse som var svår att förutse. Men så kanske det vore för den som kryper under staketet också. Tex killen vars tjej talade om på morgonen att hon träffat en annan, efter 6 års förhållande. Huvet snurrar av tankar och snusdosan med sista prillan kanske rullade iväg efter golvet. Och med desperat nikotinsug slänger sig tigern snabbt efter sitt byte som råkar rulla in under staketet till just… robotcellen. Så vad vet jag, vem är jag att döma…

Nåväl… Min händelse – att jag fastnade i en svarv – ägde rum när jag gick i årskurs 8 eller 9 på en lektion i ämnet Teknik. Vi hade en vikarie då, vilket jag ser som en klar fördel i sammanhanget. Den ordinarie läraren skulle aldrig ha kunnat rädda upp situationen, alltså mig. Jag och en kompis, hade bestämt oss för att tillverka varsin skivstång. På den tiden kunde vi inte så mycket om skärhasigheter, matning och slipning av snabbstål så ytan liknade mest kardborre. Nu hör det till saken att jag hade fått påpekanden, inte retad för då djävlar small det, om min klädsel. När jag berättade det för min mor, tog hon helt sonika med mig till den lokala herrekiperingsbutiken Lerins i den lilla bruksorten Munkfors. Den drevs för övrigt av den kände konstnärens föräldrar. Efter att ha blivit uppsnoffsad med alla möjliga typer av utstyrsel som influerats av den tidens ”flower power” – jodå, det kom även till lilla Munkfors – så äntrade jag med stolthet min skolgård, och så även tekniklektionen. Jag hade snappat någonstans att man ska fila ”vänsterhänt” i en svarv, men resten av säkerhetsåtgärderna kom inte till daga. Jag har av hävd och ohejdad vana resonerat att klantskallar som inte tänker får skylla sig själv, och i det här fallet skulle jag inte ha kunnat reproducera mig utan en rådig och snabbt reagerande lärare. Nåväl… Efter en kort stunds filande fastnade min långärmade bruna tröja i stången och jag satt ohjälpligt fast. Stången gned mot armen, och tröjan lindades obevekligt upp på stången samtidigt som den sprack på ovansidan vartefter. Min första tanke var – naturligtvis – att stänga av maskinen. Detta sker som kanske de flesta av mina läsare vet med en spak som manövreras med höger hand. Tyvärr var det den handen som nu kämpade med en djävligt seg tröja. Nästa tanke blev då att ta den vänstra… Aj-aj-aj, den gled in mellan maskinen (kallas prisma) och arbetsstycket. Vid det laget hade den raspiga ytan med hårt lindad tröja även fått grepp i min Tiklas svarta nylonskjorta. Detta skedde någonstans vid överarmens insida, där mina biceps och triceps inte förmådde fylla upp allt tyg som hängde löst där. Jag stretade emot för liv och lust – mest för liv. Min vänstra axel tog spjärn mot stålhållaren, tack och lov, för nu gick det tungt – riktigt tungt. Någonstans i den vevan kom allt tyg som fanns runt bringan i rotation. Detta tillsammans med en med dagens mått helt vansinnig grovlänkad medaljonghalskedja (det var ju som sagt efter flower power). Jag kämpade verkligen för mitt liv mot en elmotor som drog i kläder och mässinglänkar med en rent omänsklig kraft. Sömmarna skar sönder mig i nacken och under armarna, stålfästet grävde sig tillsammans med spån in i vänster axel ända in till benet. Men jag höll emot… allt jag kunde. Inte ett ljud sa jag… det enda som hördes var kläder som revs sönder. När skivstången började närma sig halsen tänkte jag att nu är jag rökt, nu är det slut, ”dett var dett”… då stannade maskinen. Min rådige vikarie Leif Holm hade sprungit runt svarven och stängt av den. I detta läge låg stången och skavde mot halsen, med tyg så hårt lindat att de fick skära lös mig. Kardborre och tyg hade då skavt bort skinnet från örat till struphuvudet. Ni kan ju tänka er så otroligt nära det var att blodet stänkt över väggar och tak. Någon sekund bara…

Det som följde sedan är lite komiskt sett från nutid. Lärarn sa: ”- Lägg dig på bänken här”… Lägga sig på en bänk – störtlöjligt, jag behövde plåster och bandage. Med en kompis i var arm (inte lärarn) gick vi iväg på skakiga ben och med min skinnjacka över axlarna mot skolsköterske-expeditionen. Plingade på, hon öppnade för att sedan falla avsvimmad baklänges. Blodet forsade så det var en stor pöl på golvet. Någon rådig, som torde varit en av mina kamrater, letade då upp min klassföreståndare Sture Sundmark, för skolsköterskan var det ju inte mycket med. Jag minns faktiskt inte vilka kompisarna var, men alla andra detaljer är solklara. Om någon av er som läser detta minns, så vill jag gärna veta.

Hur som helst… Med jackan över mina blodiga axlar äntrade jag Stures fisblå Folkvagnsbubbla. Man kan ju tänka sig hur jag förstörde hans bil med allt blod. Vi for till vårdcentralen, de plockade svarvspån ur axeln, sydde plåstrade och lappade och gav mig tabletter jag såg dubbelt med och somnade gott.

De följande veckorna var ett helvete. Armen i mitella och sårskorpor som konstant gick sönder och blödde ner mina kläder.

Lärde jag mig något på det… Absolut! Borde jag strukit med för att jag var så klantig? Vem är jag att döma…

sakerhetsutrustning

Eftertext: Har jag lärt mig något av ovanstående… Absolut! I bilderna från min verkstad ovan, kan ses svarven till vänster… Hela långa pedalen är ett ”stopp med broms”. Den skulle ha räddat mig i skolan. Bilden i mitten visar en ”död-mans-fot” jag eftermonterat själv på pelarborrmaskinen. Känns tryggare att veta att maskinen stannar om foten tas bort. Jag brukar låsa pedalen mot skons sida, vilket innebär att maskinen stannar i ögonblicket jag rör foten en millimeter. Bilden till höger: Jag drog ut startknapparna och monterade ett nödstopp på fräsmaskinen. Det fanns inget dylikt när maskinen tillverkades 1962. Har jag lärt mig något .. Absolut! Har andra lärt sig något… Vem är jag att döma.

_________________

28e Augusti -16

Hederlighet, eller vem kan man lita på…

Hur är det ställt med ärligheten egentligen… Det finns mängder med såväl stora som små incidenter som visar att det inte så väl med detta. I detta lilla stycke tänkte jag fokusera på det lilla, för det stora börjar med det som är smått. Innan jag ger ett exempel tänkte jag berätta om vad min far sa till mig redan när jag var en liten plutt: ”- Pöjken min, en sak ska du ha klart för dej… Papper kan nog vara bra ibland, men en sak ska du veta… man bryter inte ett handslag”. Han lärde mig hur man är när man är en hedersman. Att respektera kvinnor, äldre, vara ärlig och stå för det man lovat. Jag blir beklämd av att ordet ”heder” i dagens samhälle har blivit förvanskat till något helt annat. Att vara en hedersman är att stå upp för det som fordom kallades ridderlighet. Om vi alla kunde leva efter den devisen så skulle det inte förekomma några misshandlar, stölder otrohet eller liknande. Jag blir så trött…

Härom dagen skulle jag sälja en gammal släpkärra. Det var en kille som ville ha bilder så jag messade. Efter att han fått bilderna så ringde han och sa: ”- Jag tar kärran osedd, jag ska ha den, jag kommer klockan tre”.  Strax före tre messade han och sa att kompisen precis köpt en kärra så han kommer inte. Enligt mitt sätt att se på saken så skulle han fanimej ha kommit i alla fall. ”Deal” är ”deal” och ett muntligt avtal gäller. Jag blir så trött…

Till sist… Hur många gånger det senaste året (eller åren) har vi inte läst och hört om tjejer som blir antastade. Men… va faan… jag vet bannemej inte vad jag ska skriva längre… Jag blir så djävla lack!

_________________

14e Augusti -16

Enklaste skrivreglerna

Jag vill börja med att säga att jag har stor respekt för dyslexi, och har inte för avsikt att klanka ner på någon, men…

Handen på hjärtat… Är det så att det känns lite svårt att skriva ibland? Verkar det krångligt med alla bokstäver och tecken? Skit i alla predikat, verb och pluttifikationer… följ mina enkla basregler så kommer du långt, tillräckligt långt.

  • Varje ny mening börjar med stor bokstav.
  • Varje mening avslutas med en punkt. (eller ett frågetecken eller ett utropstecken)
  • Mellan varje mening gör man ett mellanslag.

 Ett exempel med punkt:

Pelle bygger en stor motor av fyra Volvo B20 motorblock. Han bygger den hemma i sitt garage.

Samma exempel utan punkt:

Pelle bygger en stor motor av fyra Volvo B20 motorblock han bygger den hemma i sitt garage.

Som ni ser är det inte så jobbigt att dela isär menigen i två delar, med en punkt, ett mellanslag och en stor bokstav. Busenkelt!

 Okey, vidare:

  • Alla namn börjar med stor bokstav.
  • Ett komma (en punkt med svans) är en fiffig grej att sätta ut när meningen är så djäkla lång att man inte kan säga den från början till slut utan att stanna upp och hämta andan utan att bli blå i ansiktet och storkna eller kanske till och med bli ett vackert lik.

Sätt alltså ett komma där det känns naturligt att andas, eller ta en kort paus, som jag gjort i just den här meningen.

Sisådär! Nu kan ni skriva ett inlägg i Gästboken, eller en fråga i något forum, utan att bli utdömda i förväg som helt dumma i huvet. Lätt som en plätt! Svårare än så är det inte.

_________________

6e Augusti -16

Kom på en grej… Om ni klickar på bilderna i Galleriet och tittar på varje bild i 3 sekunder… så tar det 1,5 timme att se alla bilder.

_________________

5e Augusti -16

Skrivsvårigheter

Jag är allt bra gubbgrinig. Det har inte gått så långt att jag skriver insändare i tidningen, men i alla fall så långt så jag skriver här.

Många tror att man alltid och rakt av kan byta ut talspråkets dom mot dem. Som det klassiska exemplet: ”Åh, dem är så gulliga”. Ett helt felaktigt sätt att försöka vara korrekt. Det finns spaltmeter om detta på nätet. Visst är jag gubbgrinig! Och jag kan förstå om Kreti & Pleti missat detta i skolan, eller tom har svårt att läsa och skriva… men när journalister som har detta som levebröd inte kan skilja på dem och de… så är det dags att läsa på. Någon yrkesstolthet måste ni väl ändå ha.

Nu till nästa grej. Och det här ska ALLA lära sig en gång för alla. I svenskan skriver man INTE särskrivningar. PUNKT! I engelskan skrivs ord ofta isärdelade med ett bindestreck, men INTE i svenskan. (Har jag uttryckt mig tillräckligt klart nu?!) Jag har tagit mig friheten att saxa ur den flora som finns på nätet i detta ämne. Läs, skratta och begrunda:

Roliga särskrivningar från Aftonbladet

Roliga särskrivningar från Expressen

 

______________________

23e Juli -16

Ahlgrens bilar

För en motorintresserad godisgris gör det inte ont att trycka i sig en eller annan näve med dessa bilar. Och tittar man på formen, så påminner det ganska starkt om mitt kommande bygge, lite kort motorhuv bara. Som liten yngling på sextiotalet, med fem spänn i veckopeng, gällde det att förvalta pundet (ursäkta ”kronan”) väl. En tidning kostade två… Det var Spindelmannen, Fantomen, Läderlappen (Batman), Stålmannen m.fl… För de övriga tre kronorna blev det blandat godis, och allt som ofta Ahlgrens bilar. Jag minns klart och tydligt sommaren 1973, när jag och min kompis Ove hade köpt godis och for med motorcyklarna mot mina föräldrars sommarstuga. På påsen stod det ”Ny godare smak”… Pchy – my ass! Det smakade diskmedel, och så gör det än idag. I alla fall i jämförelse med originalet. För cirka femton år sedan ringde jag godisfabriken med tanken att de återigen skulle införa en ”ny” alltså ”gammal – godare smak”. Det sket sig…   Mannen som kunde det äldre receptet hade ”kilat vidare” om man så säger… Så vi får nöja oss med de diskmedelssmakande – men ändå goda – Ahlgrens bilar. Men återigen kan jag konstatera – samtidigt som jag drar i mig en näve till … Det var bättre förr.

PS Stolen jag sitter i och smaskar godis är en riktig Herkules-stol. Motorns vinröda färg och ett cab-tyg att sitta på. Full justering av armstöden/lutningen och bredd så arslet får plats. Betydligt bättre än skräpet som säljs på macken.   DS

Bild7414          Bild7417

 

__________

5e Juli -16

Så många delar!

Jag undrar om ni fattar så otroligt många delar det nu har blivit. Det är så jag börjar drabbas av minnesförlust vad allt är till. Ibland kan jag se någon skruv i förrådet och fundera: ”- Var i hela tusan ska den här sitta…” Ja, detta är och har varit en resa. Hittills som sagt 10.000 timmar och ca 335.000kr. Det börjar i alla fall på att dra ihop sig. Några av de stora grejorna som är kvar (förutom en massa små) att tillverka är upphängning av stora elmotorn, Luftrenaren och Avgas- Grenrören. Sen är det dags att börja titta över vad som saknas invändigt. Finns det någon som har möjlighet att sponsra mig med vevstaksrenovering av alla er därute? Någon som har onödigt mycket pengar på boken som kan bidraga med ca 6 laxar till detta? Alla bidrag är välkomna, stora som små… Sätt in på konto: Handelsbanken 6801-255 364 288 Pelle Söderström. Glöm inte skriva namn så jag kan bjuda er på invigningsfesten.

 

__________

24e Juni – 16

En lång resa

Kära läsare! När jag skriver detta sitter jag på min altan i denna ljuva sommartid. Har käkat, så jag har tagit ett (eller annat) glas vin, njuter av sommarens kvällsljus och tänker tillbaka på den resa jag haft med min motor. Jag summerade ihop förut och kan konstatera att jag nu kommit upp i 10 000 timmar. Fatta! Tio-tusen-timmar…!! Det är obeskrivligt lång tid att tröska på fritiden, efter jobb träning, matlagning, städning (nja, inte så mycket städning) gräsklippning, bilfix och vad det nu kan vara. Till det får läggas all tid jag pluggat in och läst om olika ämen som tribologi, värmelära, kedje-drifter mm mm. Jag har jobbat mer tid på motorn än på jobbet, och då har jag ändå heltid. Det officiella startdatumet var 25/8-12. Det var då banklånet beviljades och jag bestämde mig för att satsa, men tankarna kom efter motordagen på Gammelvala i Brunskog i Juli. Det är alltså 4 år sedan. När jag började bygga, trodde jag optimistiskt att det skulle ta något år, eller två. Bahh! Men, det har ju också svällt ut efterhand med mer detaljer och … mer detaljer… och… ja, just det… mer detaljer. Flera av er har vänligt nog peppat mig att inte tappa sugen i bygget. Det har aldrig behövts. Däremot behöver jag pepp att fortsätta skriva på hemsidan, för det här tar en djäkla tid. Men att bygga på motorn… meka… det har jag i blodet, i ryggmärgen… och som jag sagt i mina relationer, är inte förhandlingsbart. Nej, mekandet har följt mig genom livet så långt jag minns tillbaka. När jag växte upp i början av 60-talet, var ofta leksakerna tillverkade av plåt. Ni äldre minns att det var små plåtflikar som höll ihop dem, och böjde man flikarna så kunde man se hur det såg ut inuti… Ahh, sååå spännande. Jag minns den ”radiostyrda” (det var vajer på den tiden) polisbilen… där jag för första gången kom i kontakt med en elmotor och batteri. Då var jag 4 år och blev helt fast. På den vägen har det varit sedan dess. Oräkneliga är de mojänger, makapärer och apparater jag byggt sedan dess. Att jag drömt om att bygga en stor motor sedan 1969 kan ju få var och en att förstå att det jag gör inte är någon ”fluga” eller ”nyck”. Nej, det här går djupare än så. Om någon skulle lägga en väska med 2 miljoner på bänken, så skulle jag – tveklöst – inte sälja den. Finns inte planer i helvete. Vad ska jag med pengarna till… Jag har skrivit tidigare i min blogg om kärleken till hårda saker. Jo, visst kan man älska hårda saker. I alla fall om man lagt ner tid och själ i dem. Att äga en massa pengar och kan köpa vilka hårda saker man vill, skapar inte de kärleksbanden. Det är väl därför många rika snubbar har ett jättegarage med stort gäng olika sportbilar men ändå inte känner någon kärlek. Nej, relationer till hårda ting skapas genom långvarig tid   och idogt arbete. Det går inte att köpa för pengar. /Pelle

 

__________

5e Juni -16

Var en nörd!

För några dagar sedan var det ”Nördarnas dag”. Jag må säga Kanelbullen dag i all ära, men vad är den mot alla fantastiska Nördars alldeles egen dag. Den enda dag som skulle kunna bräcka det är väl Mors dag, för utan morsor inga nördar. Nu kan ju någon som tänkt tycka att utan fäder så blir det heller inga nördar, men med tanke på så mycket elände vi karlar ställt till med genom åren, så förtjänar vi ingen egen dag. Förutom då… ”Nördarnas dag”. Om vi kan ta oss friheten att (åtminstone för en stund) svära oss fria för allt elände som nördar ställt till med, så vill jag peka på allt fantastiskt vi faktiskt åstadkommit. Tänk tex på han som gav sig faaan på att han skulle kunna göra upp eld genom att gnida en pinne snabbt i handflatorna. ”- Möe skavsår där innan han lyckades”. Att en nörd kom på att göra samma sak med att spänna en tråd över en böjd träpinne ta en sten som lager för ”brinnpinnen”… ja ni fattar! Sen går det ju att räkna upp myriader saker genom åren, allt från pyramider till mikrochip. Men det är vissa saker som imponerar mer än andra tycker jag. Tex killen som Bosse Bildoktorn nämner i sin bok ”Fantastiska människor och bilar jag mött ” där är det en man som lägger hundratals-hundratals timmar på en billack. En sak är väl om man gör det för att överleva eller har det som jobb. Men att på fritiden gnugga armarna trötta på något egentligen meningslöst men ändå så fantastiskt meningsfullt. Detta är konst och kultur. Och det är VIKTIGT! Det är viktigt för själen, såväl ens egen som andras. Det är väl ganska lätt att koppla det till den här hemsidan. Som det med all önskvärd tydlighet framgått så är ni många som finner glädje och mening i att läsa denna sida… och där ligger ”nördigheten”. Alltså, att snöa in på något egentligen meningslöst, och göra det så mycket och ofta att det faktiskt blir viktigt. Jag tycker inte att det spelar någon roll vad man gör som nörd det viktiga är att man engagerar sig och gör något. Så stå upp för nördigheten, och släpp lös nörden inom dig. Låt oss paradera med: ”Jag är en nörd, och det är jag stolt över!” /Pelle

 

__________

22a Maj -16

Att bygga en bil

Den vanliga frågan jag får av folk: ”- Hur går det med motorn?” efterföljs av mitt svar: ”- Det går sakta men det går framåt”. I drygt ett år har jag sagt att det är två år kvar… och jag säger det fortfarande.

När jag ligger snett under motorn och börjar titta uppåt kan jag konstatera att det är väldigt – väldigt – väldigt många detaljer. Det är så många grejor som är tillverkade att man nästan blir yr. I augusti är det fyra år och ca tiotusen – TIOTUSEN timmar. Det är nästan svårt att greppa. När jag själv tittar i det digra bidgalleriet ser jag detaljer som jag nästan hunnit glömma bort under den här resan. (Sätta ihop fyra motorer – Bahh…!)

Ni behöver inte vara oroliga kära vänner, jag kommer inte att tröttna på att bygga. Möjligtvis tröttnar jag på att uppdatera hemsidan, eftersom ni är så värdelösa på att, typ ”rapa och hosta”, men än så länge håller även det. I augusti blir jag morfar till en liten tjej. Det kan möjligen påverka bygget något, men jag ska göra allt som står i min makt att få henne så intresserad att hon kan ta över HERKULES 1934 efter mig.

Nu är uppdateringen klar för denna gång och klockan är bara 19, så… jag går väl ut en sväng i verkstan igen. Och kom ihåg, kära vänner… Skaparglädjen är den sanna glädjen, oavsett vad man skapar. De här pöjkera lade nog en del timmar på sitt hantverk när det begav sig: Hollies  Lyssna och njut.

/Pelle

 PS Ett annat njutbart hantverk har Tobbe skapat.  Klicka här!  DS

 

__________

12e April -16

CHASSIE & KAROSS – LITE FUNDERINGAR

Ytterligare en bild framifrån.

Ytterligare en bild framifrån.

Chassi & Kaross

Jag har förflyttat mig från det stora mörker jag kände när jag började dra upp konturerna till det som så småningom ska bli karossen, till att hamna i någon form av ljus och hopp. Ja, nu lyser det igen och… Jo, det ska nog gå att få ihop detta så småningom. Som det ser ut för dagen, tycker jag den ser proportionerlig ut framifrån. I mitt velande fram och tillbaka har jag haft idén om att sänka kylaren 1 dm för att få ner höjden på bilen sett från sidan. I så fall skulle det bli bättre från sidan, men åt helsike för lågt framifrån. Att jag tycker den skulle ner 1dm från sidan har nog sin lösning i att få dit ett fotsteg samt att fotsteget har en rejäl tjocklek. Sen kan man ju tänka sig att ha fack mellan dörrens undersida och fotsteget.

En annat sak som bråkat i min hjärna är höjden på golvet inne i kupén. Att ha en (alltför) stor upphöjning där den maffiga växellådan är tilltalar mig inte alls. Jag kommer troligen att lösa det genom att sänka motorn radikalt. För att klara det måste framaxeln flyttas framåt drygt 1 dm. Men det ser bara mer tidstypiskt ut. Efter att ha googlat som en tok på farthinders höjd, respektive moderna bilars dito, tar jag risken. Men, jag har en backup-plan… I allt mitt googlande på Cheva Van G20 framvagn har jag funnit att den (hela plattformen) är väl representerad i det som kallas ”motorhome” (husbilar). Ofta är det gigantiska schabrak med tyngder långt utöver det som originalfjädrarna klarar av. Detta löser de med att montera luftbälgar. Till framaxeln kostar det $83 och bak $271. Lyftkapaciteten fram 500kg och bak 2,5ton. Alltså med detta kan jag med all sannolikhet ta mig över såväl skarpa krön som felbyggda farthinder. Hur som helst… om jag har byggt en hel motor och en hel bil, ska jag nog få till en automatisk höjdjustering också.

DSC_0007

Den svarta tröjan framför dörren, symboliserar att det skall vara plåt där i samma linje som dörrarna. Framför den börjar den avsmalnande huven, sett uppifrån. Ja, just det… jag tror också att motorhuven skall vara helt vågrät, sett från sidan. Minns inte om jag nämnt att jag numer inte planerar för att ha 16 avgasslangar ut genom huven. Jag bygger 2 grenrör istället, som samlar ihop 8 + 8-rör och leder gasen vidare via 2st 3” pipor. (3” = 75mm) Varför…? Jo, annars går det inte att komma åt alla prylar som sitter på motorns högra sida med mindre än att jag kryper underifrån och sticket upp skallen i det lilla utrymmet. Som 70 – 90 åring uppskattar jag nog inte avgasslangarna så mycket som att kunna stå och serva. Det är hela tiden en avvägning mellan olika saker som lockar. Tidstypiska däck lockar. Men 5 laxar styck lockar inte. Och i synnerhet inte om jag vill ha en omgång under byggtiden samt alla tester innan slutbesiktning. 2 omgångar veterandäck kan alltså handla om 35 – 40 tusen. Någon som har pengar över…? Någon? Hallå? Nej, jag tänkte väl det. Kina-däck går att köpa för under 900 kr/st. Det duger under byggtiden och kan skrotas bort sen. Hjulen i bild är 90mm för små i diameter mot de jag funderat på att använda. 215/85×16 är 771 mm i diameter. Så då är det dags för frågan till den stora massan av duktigt motorfolk… Hur liten markfrigång vågar jag ha med en hjulbas på 4,2m? Skriv i Gästboken eller mejla.

DSC_0021

Bakskärmen som syns i bild skall såväl byggas om som sänkas och breddas. Det är uppenbart att jag måste lära mig att tennspackla innan det här är klart. Naturligtvis skall det till en hel del jobb för att knyta ihop säcken mellan ”Morris” och ”Duett” men det löser sig nog. Det finns en klippt kartongbit fasttejpad som en bakre sidoruta. Med den kollade jag om det går att veva ner en ruta utan att den tar i innerskärmen, och det ska funka. Appropå ”självmords-dörrar… Här är det återigen det praktiska som får råda. Förutom det uppenbara med risken om de öppnas av misstag, så är det lättare att stänga dörrens fönster med överlapp mot den bakre rutan (alltså när man stänger dörren) Bågen runt rutan på dörren ska tas bort så det blir helt öppet när det är nercabbat.

Voisin-C15_Saloit_Roadster_mp272_pic_23491

Slutligen.. Bilen på bilden är en Voisin C15 Saloit Roadster. Och om den kan man tycka vad man vill. Vad jag tycker får ni reda på … en annan dag!

 

__________

9e April – 16

Skönhet och proportioner

Har ni hört talas om ”Det Gyllene Snittet”? Det är en formel som beskriver skönhet för t ex ett ansikte, bladen på en blomma, en vacker byggnad eller något annat. Detta gäller tyvärr inte för Herkules 1934. Det kunde väl vem som helst (inklusive jag själv) redan räknat ut från början, eftersom motorn är så anskrämligt lång. Men nu när jag riggat upp diverse delar – bakparti, en dörr, framaxeln, lastpallar att sitta på – blir det plötsligt verkligt och väldigt konkret. Motorhuven ÄR väldigt lång. Jag försökte lura ögat – ögat som minsann VET hur en bil ska se ut – med att flytta dörren framåt, medans sätets ryggstöd var längre bak. Men vad hände då… Jo, när man vrider huvudet så tittar man INTE ut genom dörrens fönster, man tittar bakom det. Jag får naturligtvis skylla mig själv som bygger en 2,5 meter lång pjäs. Min tröst är – genom min långa erfarenhet – är att det brukar alltid lösa sig bara det mognat. Så jag får tro att det blir så i det här fallet också… Men just för ögonblicket är det lite motigt. Moris Minor-bakänden är inte bara för smal… som jag vetat om hela tiden – den är i lite för liten skala, så det blir att bygga på den för att få upp storleken. Suck! Men när jag tänker på hur en Super Seven ser ut… där man sitter över bakaxeln, utan att det ser konstigt ut, så kanske det går att få fason även på denna. Bye the way… Är det någon som vet hur stor markfrigång man bör ha? Det måste ju finnas en formel någonstans för att visa hur stora farthinder får vara… Någon?

Inspiration – Klicka här!

 

__________

 

3e April -16

Ahh, det är ju sååå roligt! Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. Om ni har en dröm… vad det än månde vara… om än så att gå med rosa strumpor… GÖR DET! Vill ni bygga något… GÖR DET! Skaparglädjen är verkligen den sanna glädjen. Kan man bli kär i hårda saker – absolut! Som det ”gjutna” fästet för vattenpumplagren…  Ahh, det är ju sååå roligt!

 

__________

22a Mars -16

Respons – Gästbok

Efter att jag tölat (värmländska för tjatat) att jag vill ha mer respons i Gästboken, har jag fått ett fantastiskt bra inlägg av Peter. Det är så klokt och insiktsfullt att jag har tagit mig friheten (ursäkta Peter) att klippa sönder det och flytta ena delen hit. Detta för att troligen fler läser mina Tankar och Funderingar än att bläddra i Gästboken. Jag citerar:

Hej Pelle! Jag är en av dessa läsare som sitter i det tysta på min kammare och läser om och tittar på det du bygger. Efter att jag läst din kommentar att det är alldeles för få som skriver i din gästbok väcktes några funderingar hos mig. Varför skriver jag ingenting? Kanske för att jag känner att jag inte har något vettigt att tillföra förutom några tummen upp och några virtuella ryggdunkningar, men är det det du vill ha? Tekniskt sett känner jag mig helt underlägsen din kunskap och jag håller med Anders som i ett inlägg här ovan skriver att ”vi bara gapar”, ungefär så känner jag mig också. Sedan tänkte jag, vad vill karln egentligen? Jag har inte fått intrycket att du är en människa som VILL stå i rampljuset men nu fiskar han efter någon typ av ”likes” (och nej, jag har ingen ansiktsboksida!). Men efter lite funderande drar jag den slutsatsen att vi människor alltid uppskattar lite positiv respons för att orka gå vidare och få bekräftelse att man går åt rätt håll. Därför Pelle, fortsätt gärna dokumentera ditt bygge, vi är tydligen många som följer och uppskattar det, och du får väl se antalet besökare på din sida som en intäkt för detta även om det inte skrivs så mycket här.

Fantastiskt bra skrivet, och det tog mig en stund att smälta och fundera på ”Va fan vill jag egentligen?” Det var inte riktigt självklart för mig heller… Men sen kom jag på ett och annat. Sedan jag skilde mig för drygt 20 år sedan har jag haft en del relationer, men under långa perioder också varit singel. Då har jag som så många andra provat kontaktsajter på nätet. Snyggingar med foton visade sig vara helt omöjliga att få på kroken, varför jag testade de utan kort. Då insåg jag att jag inte fick något utbyte av att skriva in i en tom bildskärm. Det blev inte någon person i andra änden, hur snygg hon än bedyrade att hon var. För mig var ett foto, en bild viktigt. Missförstå mig nu inte, och mejla för faaan inte kort på er. Såvida inte ni är kvinna, 40 – 55 år, slank, trevlig och gillar naturen. Ni gubbar kan vara fula på ert håll, så är jag det på mitt.  Nåväl… Jag tror det är lite på det viset att skriva här också. Om ni börjar att läsa igenom all skriven text ni kan finna här på hemsidan, så går det att inse att det är ett makalöst arbete jag lägger ner för att hålla Eder uppdaterade. Mitt egenvärde är motorn. Att skriva här ger inte så mycket, men tar som sagt en djäkla massa tid. Jag skulle inte bli förvånad om jag har lagt tusen timmar, kanske mer. Uppdateringen när jag skrev om Gammal motor – Ny olja, Del2  tog inkl bilder över 7 timmar att fixa. För att få er att förstå bättre så kan ni tänka er ett stort rum med släkt belysning. Ni står i dörröppningen och ska berätta något för den fullsatta salen. Ni vet att det är folk därinne, men de säger inget, bara lyssnar. Det är kanske inte så svårt att förstå att det är roligare att prata om åtminstone någon (mer än Anders, Birger och några till) låter åtminstone något i mörkret därinne. Någon fantasi har ni väl så jag vet att ni inte sover. Hosta, rapa eller säg Hej…  Mellan raderna kanske ni kan läsa att jag börjar trötta på att lägga en massa tid på det här. Uppmuntra mig, dunka mig i ryggen, rapa eller kom på något bättre.  Starta en insamling och skänk mig pengar (Jag skämtar!)… Apropå det! Har ni lagt märke till att det här är en reklamfri sida utan blippande, blänkande färgglada dialogrutor som stressar. Det är ett medvetet val att man ska kunna njuta av mekanik i en avslappnad och lugn miljö. Gör jag rätt eller fel som inte har reklam. Debattera i Gästboken!  Och eftersom Gästboken framdeles kommer att vara full av kommentarer och funderingar så blir den ju också rolig för alla att läsa. Det är synd att det inte går att vända på den så att senaste kommentarerna kommer överst. Men va, fan… hur jobbigt är det att scrolla? Det kan ni också kommentera. Se, så svårt är det väl inte!

-

__________

20e Mars -16

Ladufynd

Som jag skrivit förut, så blev jag riktigt bilintresserad av julkalendern Herkules Jonssons Storverk. Jag var 12 år, och hängde i pappas verkstad varje dag. Tanken på att hitta en övergiven bil i någon lada att fixa i ordning började gro redan då. Så när man på You Tube kan få se filmer likt den här, så blir jag alldeles varm i paltorna.

Cool film om ett ladufynd – Klicka här!    Ahh, jag får gåshud!

Ni anar inte hur många lador jag besökt i min jakt på en veteranbil. De gånger jag med hjälp funnit något objekt, har det visat sig att priset varit alldeles för högt. Så vad gör man… bygga en bil själv är ju ett sätt. Tur att jag inte visste vad det skulle komma att kosta när jag började… då hade jag aldrig vågat satsa. Men, kära vänner… om ni tvekar, så är mitt råd att kasta er ut. Om så motorn skulle pulveriseras av en meteor i detta nu, så har det varit värt varenda öre, varenda sekund. Låt inte klokskapen hålla er fången i er dröm. Kasta er ut i galenskapen, och jag kan lova er att livet får ännu en dimension. Skaparglädjen är den sanna glädjen! Keep on dreaming…!

 

__________

 

16e Mars -16

Jag kanske låter som i filmen: En man som heter Ove…

Jag tycker det är märkligt… Det är absolut INTE något som håller mig vaken, men jag funderar på det ganska ofta… På min hemsida har jag haft 133 654 besökare. Av alla dessa besökare har det blivit 137 avtryck i Gästboken. Av de 137 har ”Anders” skrivit 25 stycken av dem. Plockar vi bort honom så är det 112 stycken inlägg av 133 tusen besök. Det tycker jag är förhållandevis lite, och jag undrar ”varför”??  Förra uppdateringen jag gjorde, när jag bland annat skrev om ”Gammal motor – Ny olja, Del2″ – tog mig 7,5 timmar att göra. Alltså bara uppdateringen. Tiden att läsa in mig på ämnet ligger naturligtvis utanför, och det har jag gjort för Herkules skull. Är det ingen av er 999 personer per 1000 besökare som känner att ni borde ge något tillbaka, alltså att lämna ett spår? Är det här något som ligger i tiden, alltså samma fenomen som gör att man nuförtiden tycker att man kan piratkopiera filmer hit och dit, utan hänsyn till att några har sitt levebröd i de filmerna. Själv brukar jag ge ett frikostigt bidrag till Wikipedia, eftersom jag är där och kollar allt som oftast – alldeles för ”oftast”. Om jag läst en doktorsavhandling om något ämne och tycker jag lärt mig något, så brukar jag skriva (under förutsättning att det finns en mejladress) och berätta om mitt projekt och den nytta jag haft om deras arbete. Är det någon som haft någon glädje eller nytta av det jag skriver? Hör av er, låt mig få veta! Det är ju meningslöst att lägga en massa tid om ingen bryr sig…   Skriv nu gärna i Gästboken och kommentera, eller ett mejl. Ni är kvittot på att jag ska lägga all tid jag gör på denna sida. Att Anders, Birger och några till gillar den framgår med all önskvärd tydlighet, så ni behöver inte kommentera det… men alla ni andra… Har ni slut på bläck, eller?!  Min dotter tycker jag är hopplöst förlegad i mitt resonemang, men… det finns en anledning till att jag bygger en bil från svunnen tid, skriver en manual på ”ett ålderdomligt språk” (som stavningskontrollen säger) En gammal stofil, javisst!… med ålderdomliga värderingar… Javisst! Men jag är en så´n person som tackar för maten, och säger ”förlåt” om jag gjort något dumt.

Vad säger ni? Är mitt resonemang helt fel?

 

__________

20e Februari -16

Påträngande

Det är en sak jag funderat på… Jo, det händer att jag tänker ibland. Hur ”offentlig” person är jag bara för att jag visats upp i några tidningar? Äger Kreti & Pleti* rätten att tränga sig på i min privata sfär bara för att de läst min hemsida? Ni är ju ett antal tusen därute som absolut skulle vilja komma till mig för att se motorn, men inte gör det. Det kan bero på avståndet, men i de flesta fall skulle jag nog vilja tro att ni har en moralisk kompass som tillåter mig att få ha min personliga integritet. Men det finns andra. Som exemplet när det knackar på dörren. Jag öppnar, och utanför står en karl som säger: ”- Ja, jag har kommit rätt”…. ”-Och vem är du?”… ”- Minns du mig inte, vi jobbade tillsammans och nu tänkte jag att jag skulle få se på motorn”   Efter att jag rådbråkat hjärnan en, som det verkade en evighet, fick jag en svag hint om att jag kanske kände igen ansiktet – kanske. Det visade sig att vi jobbat ihop 2 veckor, 7 år tidigare.

Det finns andra exempel på ”allmänhetens” intresse. Och visst fattar jag att jag måste kunna ta frågan, att folk ÄR intresserade, och att jag inte får vara för känslig. Men det stör mig.

En kille jag umgicks med till och ifrån för 35 – 40 år sedan hörde av sig när han sett mig i tidningen. Han var inte speciellt trevlig på den tiden, utan en så’n typ som gärna gjorde sig lustig på andras bekostnad, inte minst min. Vi sågs på en konsert för ett femtontal år sedan. Han pladdrade på om sitt och sina bilar utan att ens suga luft. Jag hade på tungan att säga ”- Jag har köpt en Mustang-cab” men fick inte en syl i vädret. Efter en kvart sa han ”- Nej, nu måste jag gå”… Han försvann i vimlet, och där stod jag som ett fån, fortfarande med de outtalade orden om Mustangen på tungan.

I affären stötte jag ihop med en kvinnlig bekant från tiden när jag var gift för drygt 20 år sedan. Vi familjer grillade tillsammans någon enstaka gång och fikade ibland, men de har aldrig varit så nära vänner att jag blivit bjuden tex på något födelsedagsjubeleum eller liknande. (Jo, jag har bjudit dem utan att de närvarat) Konversationen som utspelade sig gör mig lite beklämd. ”- Hej, det var länge sedan, hur går det med motorn?”… ”- Jo, tack! Det går framåt, men sakta.”…   ”- Jo, du vet Bengt… Hans sons svärfar skulle gärna vilja se på motorn…”   Alltså… hör här… En ”bekants-kompis-sons-flickväns-pappa”…

Att visa motorn tar tid från bygget, och stör flödet i byggandet. För jag jobbar heltid, tränar och lagar mat som de flesta. De här exemplen verkar ju vara triviala, men jag får dem heeeeeeeela tiden. Igår stannade en skåpbil med en främmande man i på gatan när jag hämtade posten… ”- Hej, hur går det med motorn? Jag har en pensionerad granne som skulle vilja se…” För mig finns det heller inget egenvärde i att några gubbar tycker att de ska ta en motorcykeltur i solskenet hem till mig. Åk någon annanstans… Åk till Arvika fordonsmuseum istället. Jag säger som min kompis Bosse Bildoktorn ”- Jag blir så trött…”

Nej, jag har inget egenvärde i att visa upp motorn för vem som helst. Jag är, och kommer med all sannolikhet att förbli en social ensamvarg. Prata kan jag. Mycket och länge, alldeles för mycket och länge. Men jag vill att det ska ske på mina villkor. Att jag lägger tid på att visa er bygget på den här hemsidan, betyder inte att jag vill att det ska knacka på verkstadsdörren av folk jag inte känner och inte vill umgås med. Jag tror jag har kommit på vilka jag vill visa motorn för… Personer som jag vill umgås med på annat sätt, alltså fika vid köksbordet och prata om andra saker med. Det är en attans skillnad om jag kör föreläsningar, vilket jag gjort några gånger, och har planer på att göra igen. För en slant (jag måste ju få ihop byggpengar) kör jag en ostrukturerad blandning av fakta om ditt & datt från mekanikens värld i några timmar. Mer om detta om något år eller så, när maskinen sitter ihop och inte ligger i delar.

Nu skulle jag vilja ha Edra kommentarer på detta. Skriv i Gästboken eller skicka ett mejl. (adressen står också i Gästboken) Vad tycker ni? Är jag för känslig och otacksam? Hur ska den moraliska kompassen peka?

* Kreti & Pleti, en beteckning för allehanda löst folk.

 

__________

6e Februari -16

Utveckling eller inveckling?… Del 2

Någon som tänkt på ett sån’t administrativt dravel som drabbar i stort sett alla arbetsplatser nuförtiden… Läkare, kommunanställda, industriarbeten… Ja överallt ska det följa normer och regler. Företaget jag är anställd på är ISO-certifierat. Jag satt igår och bläddrade i alla kataloger med information om hur verksamheten skall skötas för att få vara just – ISO certifierade. Jösses! Det skulle säkert ta en vecka att läsa allt. Samma sak med företag som har ”säkerhets-policy”. Jag ska berätta om hur det är på min kompis företag. Det låter helt sjukt, men är faktiskt sant. 1) De får inte ha vassa verktyg de kan skära eller sticka sig på, tex SAX.  2) När de går i trappor måste hålla sig i ledstången och INTE trampa två steg åt gången. (Om de missar detta är det grund till avsked) 3) Om telefonen ringer, måste de stanna och stå still när de pratar. Passar det inte att stanna just där, får de vänta med att svara. 4) På kontoret är det så ordnat att allt ska ha sin givna plats. Alla grejor på skrivbordet har alltså en liten klisterlapp där det står tex ”hålslag” ”häftapparat” och liknande. Det är dessutom tejpat en fyrkant på skrivbordet där det står märkt ”Frukt”. Det är enda stället på skrivbordet som det är tillåtet att lägga sin banan. Jag får återigen säga som min kompis Bosse: ”- Jag blir så trött!” Nu pratar vi alltså om arbetsplats med vuxna människor…. Inte dagis eller förskola. Vuxna människor som inte får ha sax… som företaget säger till att de måste gå på varje trappsteg. För mig säger man det till en femåring, och egentligen inte ens till dem. Jag passar fanimej inte in i det här…. Ge mig en tidsmaskin… och jag åker tillbaks till 1934. /Pelle

 

__________

23e Januari -16

Utveckling eller inveckling? Kanske avveckling…

Jag har som sagt bytt dator. Den förra fick jag begagnad av min dotter. Det faktum, samt att jag bankat ner ett par hundra tusen tecken med pekfingrarna när jag skrivit manualen gjorde att tangentbordet lade av. Köpte en icke fungerande på nätet. Eftersom det var juletider, drog leverans av en ny ut på tiden, men nu har jag den. I min enfald är det ett par saker jag inte begriper. Jo, jag begriper att en ultrakonservativ och förändringsobenägen gubbe som jag måste anpassa mig till utveckling. Men jag anser det inte vara utveckling att flytta knappar på tangetbordet på datorer av samma fabrikat. Jag hade en HP, och har nu också en HP. Gissa om jag svurit ve och förbannelse varje gång jag tryckt på knappen längst upp till höger och förväntat mig ett ”delete” och istället fått ett ”page down”. Jag måste alltså aktivt leta efter knappen för att inte trycka ”home” eller ”print screen”. Hela raddan av knappar är lika mellan datorerna, men de har bytt plats. Idioti! Nästa grej är att när man ska konfigurera och ställa in allt jox i datorn, så förväntas det att man ska ha ”smartphone” eller ”surfplatta”. Vid ett par tillfällen fanns det inte ens en möjlighet att välja bort det. Så då kom hela tiden frågan vad det var för sort….. sort? Jag har ju för faan ingen ”smartphone”!

Jag får säga som min vän doktor Bosse: ”- Ja, blir så trött!”

 

__________

2a November -15

Kulturgärning, eller?

För er som funderar på hur jag kan lägga ner 1200 timmar (och jag är inte klar än) på att skriva en Verkstadshandbok till Herkules 1934… För mig är detta en kulturgärning. Jag vill att någon om 40, 50, 60 år kan ta hand om den, renovera och pyssla om den. Genom att beskriva hur jag har tänkt, så kanske motorn kan bli bevarad för eftervärlden. En del av er kan säkert förstå känslan av ”fynd i en lada”. Det är något som följt mig genom åren, och åtskilliga är de bodar jag besökt i jakten på den ultimata bilen. När den aldrig dök upp, formades samtidigt tankarna på att bygga en själv. Den ultimata bilen…ultimata… Smaka på ordet… ”ultimata”… Enligt ordboken betyder det ”yttersta”. Så ska man bygga en ultimat bil, så får man väl göra sitt … ”yttersta”. Så det är bara att skriva. Samtidigt kan den vara en hjälp även till mig själv. När ålderdomen sätter in och hjärnan börjar bli mosig, kan det vara tryggt att kunna läsa sig till hur man monterar lagren utan att få haveri det första som händer. Kan det finnas någon mer där ute som anser att detta är en kulturgärning. Att bygga en motor som världen aldrig tidigare skådat, och med ambition att den ska bevaras. Är detta kultur?

 __________

1a November -15

Jag blir så djävla lack…!

Jag kan inte sluta tänka på mitt inlägg i min flik som heter ”Miljö”, alltså om ”Drivmedelsfrågan”. Det är sorgligt att våra folkvalda politiker inte är mer långsiktiga i sitt tänkande. Osökt kommer jag in på försvarsbesluten… Inom en 15-årsperiod har de (för jag kan inte skriva ”vi”) skrotat bort 1.000 artilleripjäser, så vi nu har 24st kvar. För att inte tala om alla andra grejor, från matbestick via fältsjukhus till fartyg… Yrvaket kommer de på att vi nu måste upprusta igen, men har inte råd, för invandringen kostar för mycket. Hade de tänkt från början, så hade det i princip varit att låsa upp förråden, tvättat bort konserveringsoljan och kört. Det de har gjort borde kallas för landsförräderi. Om det kunde finnas en långsiktighet i alternativa bränslen, så skulle det vara bäst för alla. Nu är jag personligen mot EU (röstade nej) men nu när vi ändå är med, så borde vi driva frågan om etanol/metanol i hela EU. Då skulle det finnas marknad för att bygga upp en dylik fordonsflotta och distributionsanläggningar, i hela Europa. Skattehöjning på bensin – Djävla korkat!

__________

24e Oktober -15

Det bor en fin grej i den här…

Något av det värsta jag ser är när folk i vredesmod river ner saker från skrivbord i riktig Hollywood-stil. Eller när någon kastar hammaren i väggen för att något inte blivit som de velat. ”- Skärp dig och väx upp!” – säger jag. Det enda positiva med det är ryggböjningsmomentet för att plocka upp hammaren, allt annat är så urbota dumt att jag knappt finner ord. Bit ihop och räkna till tio istället, och skyll inte på materialet. När jag var i tjugoårsåldern och jobbade på en verkstad, tänkte jag nästan varje gång jag drog ett plattjärn ur materialstället: ”- Nu ska vi se vad det bor för fin grej i det här plattjärnet”… Det är så jag ser på allt tillverkningsmaterial. När vi skapar våra material ger vi det alltid vissa egenskaper. Till exempel en konstnärs färgtub… Just den tuben innehåller t ex gul färg med en viss täckförmåga och viskositet. Konstnären arbetar med sitt material, och till slut får till sitt verk. Samma sak är det med t ex plåt…. som min vresiga ventilkåpa. Det var ju inte plåtens fel att den blev krokig. Den gjorde ju bara det den blev tillsagd. Vid tillverkningen av själva utgångsmaterialet valsades den till en specifik tjocklek och hårdhet. Det är inte plåtens fel att kantpressen verktyg var krokiga. Alltså, plåten gjorde bara det den var tillsagd att göra – att följa verktyget. Det är den inställningen som fick mig att anta utmaningen att pressa rätt den. När inte smideshammaren eller släggan klarade jobbet, så fick jag bruka min press. När jag till slut vann, så blev tillfredställelsen extra stor, men jag hade ju egentligen bara talat om för plåten att det är jag som bestämmer. Att lägga sig vinn om tålamod är den absolut största utmaningen när det gäller att skapa något. Titta på bilarna på en utställning och inse… ”det där gjorde sig inte själv”. Envishet och hårt arbete är vad det handlar om. Så släng inte hammaren i väggen, ta ett djupt andetag, bit ihop och gör om igen. Känns frustrationen alltför påträngande, slå hammarn i huvet istället, så vi andra får lugn och ro.

__________

7e Augusti

Mina motorskyltar

Här vill jag förklara. Språkpoliser förfäras över att många använder apostrof på ett felaktigt sätt, så som även jag gjort. Svenska språket har inte apostrof före ändelsen ”s” efter ett namn. Alltså: ”Söderström´s Motor Verkstad” skall alltså heta ”Söderströms Motor Verkstad”… Jag har tagit mig den konstnärliga friheten att frångå detta grammatiska fel, eftersom jag anser att Söderström är min logotype. När jag tittade på hur det skulle se ut på skyltarna, tyckte jag att det ser bäst ut som det gör. I England har man apostrof på detta sätt, och eftersom England var ett stort sportbilsland på 30-talet, så kan vi säga att jag lånade deras sätt att skriva.

Dessutom har jag ett annat fel som jag också vetat om heeela tiden. ”Werkstad” stavades med enkel-V på 30-talet. Men återigen, tyckte jag att det ser bättre ut med ”W”. Låt oss låtsas att ”Söderström´s Motor Werkstad” har anor från förrförra sekelskiftet, så då är det okey.

 

 Juli 2015

KEEP ON DREAMING!

JAG STOD FÖRUT, I SÄKERT EN TIMME OCH BARA TITTADE PÅ MOTORN… MED GÅSHUD ÖVER HELA KROPPEN OCH KITTEL I MAGEN. NÄR MAN MEKAR SÅ INTENSIVT SOM JAG GÖR, OCH ÄR KONCENTRERAD PÅ ALLA SMÅ DETALJER, ÄR DET SVÅRT ATT HA ÖVERBLICK OCH SE HELHETEN. NÄR JAG BACKADE OCH ”SÅG” VAD JAG BYGGT KÄNNS DET NÄSTAN OVERKLIGT… DEN ÄR STOR, RIKTIGT STOR. OCH DET ÄR SÅ VANSINNIGT MÅNGA SMÅ DETALJER, SÅ DET FINNS ALLTID NÅGOT ATT VILA TEKNIKÖGONEN PÅ. KÄNSLAN ATT DEN STÅR DÄR, EFTER ALLA ÅR JAG DRÖMT OCH FUNDERAT PÅ DEN ÄR ENORM. JAG ÄR SÅ FANTASTISKT GLAD ÖVER ATT JAG SATSADE SOM JAG GJORT. JUST NU ÄR JAG UPPE I CA SJUTUSEN ARBETSTIMMAR OCH EN KVARTS MILJON I MATERIAL. JAG HAR TOM TAGIT ETT BANKLÅN FÖR ATT KUNNA GENOMFÖRA DET HÄR. DET VAR MED STOR VÅNDA JAG TOG DET, OCH KVALEN VAR STORA INNAN JAG KOM IGÅNG. MEN NU ÅNGRAR JAG SOM SAGT ABSOLUT INGENTING. OM NÅGON SKULLE LÄGGA UPP TVÅ  MILJONER PÅ KÖKSBORDET, SÅ SKULLE JAG INTE SÄLJA DEN. DET HÄR ÄR DET ABSOLUT HÄFTIGASTE OCH ROLIGASTE JAG GJORT I HELA MITT LIV. JAG ÅNGAR INTE ETT ÖRE OCH INTE EN SEKUND. STÅPÄLS – JAVISST! OM NI DÄR UTE GÅR OCH DRÖMMER OM NÅGOT – SLÅ TILL, VÄNTA INTE. OM DET SPRICKER OCH NI FÖRLORAR PENGAR, SÅ SKIT I DET. FÖLJ DIN DRÖM, FÖR LIVET ÄR VARJE DAG SOM PASSERAR, INTE DET SOM KANSKE INTE KOMMER. KEEP ON DREAMING!  /Pelle

 __________

Torrsump eller Semi-Torrsump

Jag har fnulat, räknat, tänkt och funderat… Och fortfarande kan jag inte riktigt ”se” uppe i skallen hur det är med mina ”torrsump-pumpar”. I konventionella torrsumpsystem, så blir det verkligen ”torrt”, eftersom oljan rinner ner i hål i botten på ”tråget”, och därifrån sugs vidare. Där blandas alltså olja och luft i ett sammelsurium*.  Jag har i den meningen inte ett sådant system, eftersom mina pumpar sitter som original (dock nerflyttade), suger uppifrån, och sänker alltså nivån så lågt att den inte längre orkar suga utan ”tappar taget”. Därför skulle man kunna kalla mitt system för ”semi**-torrsump”. I nuläget läget kan jag alltså inte ”se” hur mycket luft pumparna trycker iväg i ledningarna, innan det blir en förhöjd nivå, så att de börjar pumpa olja igen. Till detta har jag funderingar på att skapa ett ”mottryck” för returoljan. Detta innebär enligt Boyl´s lag***, att luften blir komprimerad, och alltså tar mindre plats i systemet. Trycksänkningen skulle då ske i ”Avluftningscyklonen”. Detta skulle i sin tur betyda två saker: 1) Pumparna tar kanske med sig mindre luft, eftersom mottrycket förhindrar pumpen att vara effektiv ”luft-pump”, samt 2) Jag kan få med större volym i ledningen, eftersom luften tar mindre plats. I diverse litteratur om ”riktiga” torrsumppumpar står att läsa att pumparnas kapacitet måste vara dubbelt, men gärna trippelt jfm tryckpumpen. Detta skulle då inte behövas i mitt system. För en sak kan jag i alla fall konstatera. Jag behöver inte pumpa bort mer än vad som rinner till, men detta inkluderar ju givetvis den medpumpade luften. Har någon några vettiga synpunkter på detta?

* Sammelsurium = tillstånd av total oordning     ** Semi = halv.     *** Om man höjer trycket till det dubbla, så minskar volymen till hälften. Detta gäller endast gaser eftersom vätskor är inkompressibla, (alltså, går inte att klämma ihop)

__________

Mars 2015

Bygga en, eller sätta ihop fyra  Jag har längst ner på sidan skrivit att jag ibland blir ”irriterad”, för att folk säger att jag ”sätter ihop fyra motorer. Detta är inget stort problem för mig. Irritationen är ytterst marginell – ytterst marginell. Det jag skrev var ett sätt för mig att få er att förstå komplexiteten i detta projekt. Många av er som följer mig är ytterst smarta och kompetenta, så ni förstår vad jag pratar om. Eftersom det på ett antal forum och i mejl framkommit en annan ståndpunkt beträffande om jag ”sätter ihop fyra motorer” eller ”bygger en av delar från fyra” väljer jag att här redogöra för MIN syn på det hela. Andra kan ha en annan uppfattning. Det är synd att vi inte kan ta en diskussion över några öl om detta, det skulle vara trevligt, jag får nöja mig med att skriva. Jag har ingen prestige, och ändrar gärna uppfattning om någon kommer med goda, sakliga  argument. Nåväl, låt oss först definiera vad en motor är:

Enligt min, och säkert andra är en motor en apparat som kan snurra bara man häller i ”något som rinner och brinner”. Har man inget kylsystem, smörjsystem, tändsystem, ladd-/elsystem, oljetråg mm så är det enligt min åsikt inte en motor, det är ett motorblock. Måste då själva det gjutna blocket vara i ett stycke för att det ska räknas som godkänt. Enligt Wikipedia är det inte nödvändigt. Jag citerar:

cylinder block is a unit comprising several cylinders (including their cylinder walls, coolant passages, cylinder sleeves if any, and so forth). In the earliest decades of internal combustion engine development, monobloc cylinder construction was rare; cylinders were usually cast individually. Combining their castings into pairs or triples was an early win of monobloc design.

I översättning så står det, typ, att den kan bestå av fler delar, vilket var vanligt förr. Kolla in: http://en.wikipedia.org/wiki/Cylinder_block  där finns fina bilder på hur det såg ut. Att man 1934 skulle ha gjutit ett 2,2 meter långt block är inte troligt. Man skulle delat upp det. Min konstruktion kallas alltså ”Combined Block” eller kort och gott ”Split Block”. Antag att ni inte sett en B20 tidigare, utan står där år 1934 och tittar på motorn. Tror ni då att ni skulle ha tyckt att det var fyra ihopskruvade motorer? Jag tror inte det. Det är detta perspektiv som bör gälla. Vevaxeln då… Jo, jag ska sätta ihop mina vevaxeldelar, inte med gummigrejs, utan med riktigt stål. Att jag har en axel i botten som håller torsionen i schack fråntar inte det faktum att axeln sitter ihop och är 2,2 meter lång.. Det finns mängder av exempel på motorer med sammansatta vevaxlar. Att jag väljer att ta ut kraften i änden på den grova axeln eftersom det är lättare att få på ett stort svänghjul, förändrar inte heller saken. Saab hade på den gamla goda tiden kedjetransmission mellan vevaxel och växellåda. Ingen skulle väl kalla den motorn för något annat än just en motor… Det finns för övrigt massor av framhjulsdrivna bilar som har så.

Så om vi nu återgår till definitionen ”skruva ihop fyra motorer”, så får i alla fall jag en inre illusion om att det är fyra kompletta motorer som monteras samman med – vad nu kan vara – kedjor, kugghjul, kardanstänger, hydraulpumpar eller något annat. Detta för att bli något effektivt traktorpullingredskap eller liknande. Mitt bygge liknar inget dylikt, och alla de problem jag ställts inför, med mitt sätt att bygga går inte att jämföra. Hur mycket av en motor måste man bygga själv för att få kalla det att man byggt den? Ska man räkna i timmar eller antal detaljer? Kilo kanske… Vilket som, då vinner jag… Dessutom, med 6.500 timmars byggtid… hittills*…. och då har jag inte räknat med alla funderingar under långa nätter, så borde det räknas med, tycker jag. 6.500 timmar är som att jobba 8 timmar om dagen i över 800 dagar i sträck utan helgledighet.  Anm: Vid midsommar -16 blev det 10 000 timmar.

Jag skulle avslutningsvis vilja ge ett par exempel från världen utanför garaget. Nisse byggde en stuga av två baracker samt egentillverkade takstolar. Är det en stuga, eller är det två baracker med ett tak. De flesta som såg bygget skulle nog ändå säga – stuga. Lisa byggde en husbåt av en husvagn, ett gäng tunnor, ett antal plankor och brädor. Vad säger man… en husvagn på vatten, husvagn med tunnor… eller just en husbåt. Sen får vi förstås inte glömma alla fartygsmotorer… Inte sjutton säger man att det skeppet har två fyror och en sexa. Man säger ju att den har en maskin på fjorton cylindrar, oavsett om blocken är gjutna i ett stycke, eller om veven är skruvad eller ej. Jag kan hålla med om att jag skruvar ihop fyra block, men EN motor är det – en rak 16-cylindrig motor – världens första, för automobil.

__________

Februari 2015  

Filosofi kring en maskin…    Jag har blivit god vän med Bosse ”Bildoktorn” Andersson. En fantastiskt trevlig och ödmjuk man vars stora bilintresse inte går att ta miste på. Vid hans senaste besök fick jag en trave böcker som han skrivit. I en av dem, ”Fantastiska människor och bilar jag mött” (Köp den – rekommenderas!) finns ett kapitel om att väcka upp bilar som sovit sin Törnrosa-sömn. Jag tar mig friheten att citera ett stycke som har en särskild plats i mitt hjärta:

”Samma lätt religiösa känsla får jag när en motor ska startas. För de flesta är det trivial vardag att starta bilen. Men för mig blir det något av ett under när jag sätter fart på några få metallgrejer, som suger i sig luft, samt något som rinner och brinner. Och sedan snurrar allt av sig själv.”

Jag antar att många av er som läser detta på den här ”motorsidan” kan förstå, och ha samma känsla. Som det jag skrev på inledningssidan … om att ”trycka på den svarta startknappen”.. och sedan få höra den gå. För några år sedan besökte jag en lokal tillställning – en bygdedag, med auktion, loppis, bilutställning, hantverk mm. Där fanns också några tändkulemotorer. När allt var över, packat och klart… så stod vi, fem gubbar på en i övrigt helt tom plan, med våra huvuden på sned och tittade på en puffande tändkulemotor. Vi stod där alla, inklusive ägaren.. och ville inte att det skulle ta slut. Ingen sa något… vi bara njöt.

Detta är min drivkraft. Att på något religiöst sätt lägga tusentals och åter tusentals timmar på något som ska snurra efter att man hällt i något ”som rinner och brinner”. Och det skapas samtidigt en genuin kärlek till maskinen, en kärlek till något hårt. De myckna timmarna skapar en relation som är svårt att beskriva för den som inte gjort något liknande. I boken ovan, berättar Bosse om en man som kan lägga 400 timmar på en billack. Oändliga slipdrag för att nå fram till sitt resultat. Jag tror att det är den här kärleken och förmågan som fått oss dit vi är idag. Det som fått smederna att prova, testa och prova, banka och slå… för att till slut lyckas. Om inte detta är passion och kärlek, så vet jag inte vad. Kärlek… till en maskin.

__________

Januari 2013 / Mars 2015

Bygga en motor eller sätta ihop fyra?

Ibland blir jag irriterad! Det är för att många av de personer jag träffar pratar i okunskap om att jag ”sätter ihop fyra motorer”. Enligt min åsikt ”bygger jag EN motor av delar från fyra..” Att genomföra det här projektet, med allt vad det innebär för att tekniskt få ihop det är långt mer besvärligt och komplicerat än att ”sätta ihop” fyra motorer…

Ni kan ju själva fundera på hur man löser:

  • Tändsystem  Vad tarvas för att inte använda fyra fördelare? Tändföljd? Förtändning?.. eftersom motorn hela tiden går på ”lätten”…och går på sprit? Vilken typ av tändstift blir då lämpliga…? Vilken typ av fördelare?
  • Kylsystem Kylbehov för fyra block? Motorn går oftast ”på lätten” men behöver klara högre belastning utan att koka. Storlek på pump/hastighet på vattnet, alltså varvtal på pumpen utan att få kavitation? Hur skapa lika stor kylning i alla block oavsett belastning och om blocket sitter först eller sist? Hur fyller man på vattnet? Expansionskärl? Vad händer med ev luft i systemet om motorn lutar kraftigt framåt under en längre tid… överhettas då bakre topplock för att luften samlas där??  Hur gör man för att få upp tempen i blocken snabbast möjligt vid kallstart utan att det påverkar förmågan till kylning vid kraftig belastning?
  • Smörjsystem – Returolja från tråg  Ett 2,3 meter långt tråg som lutar kraftigt framåt under en färd tex nerför Trollstigen… vart tar oljan vägen. Skumningsrisk med 4 evakueringspumpar som suger luft i torrsumpen… Skumningsrisk om nivån blir för hög så kedjedreven hamnar i oljan…? Hinner oljan avluftas? Kavitationsproblem i glidlager… Hur bygger man en cyklon för att evakuera luften som finns i oljan? Hur stor ska den vara, hur ska den se ut för att inte vara estetiskt malplacerad?
  • Smörjsystem – Tryckolja  Oljevolym och tryck från matarpumpar? Klarar pumparna att försörja fyra block? Om de är för kraftiga måste stor del av oljan passera överströmningsventiler med värmeutveckling som följd… Finns det någon risk med det? Vilken typ av pump/pumpar? Vilken typ av drivning / konstruera drivning och infästning?!
  • Oljefilter Vad krävs för att ta hand om spånen från kedjedrifterna? Hur mycket och hur stora är spånen? Kall motor spolar ofiltrerad olja genom filtren… hur många metallpartiklar från kedjorna fastnar då i motorlagren?
  • Kedjetransmission Håller kedjorna? Vilken hastighet klarar de av? Maxbelastning? Centrifugalkraften… hur stor belastning blir det av den? Hur påverkas ramlagren vid start om kedjorna krympt när de är kalla och ingen dynamisk oljefilm i lagren bär…? Spänna traditionellt inåt, eller spänna utåt? Varför? Beräkna krafterna!
  • Stomme/Tråg  Vilka krafter påverkas det av? Hur mycket får det svikta innan cylinderloppen påverkas och kolvarna nyper? Värmeutvidgning jmf med blocken eftersom stålplåt och gjutjärn inte har samma längdutvidgning och blocket blir fortare varmt?
  • Huvudaxel  Hur påverkas den av torsionsvridning? Torsionssvängningar? (inte att sammanblanda med balansering, det är något helt annat.) Belastning/vridmoment?
  • Huvudaxelns lagring  Vilken typ? Belastning? Varvtal? Måste lagren vara belastade även när motorn går på ”lätten”/tomgång för att inte kulorna ska kana? Hur gör man i så fall det? Vilken typ av smörjning måste lagren ha? Hur mycket? För lite så slits de ut, för mycket så skär de eftersom kulorna glider… Hur skapar man lagerlägen som ligger inom tillverkarens specifikation?
  • Vevhusventilation  Alla block står på gemensamt tråg… Gemensam ventilation? Hur stor jmf med original? Hur påverkas vevhusventilationen när 4st torrsump-pumpar suger luft från botten? Hur bygga gnistsläckare för att inte få vevhusexplosion. Det är stor volym i det långa tråget…
  • Startmotor  Originalfästena för startmotorer bortkapade och svänghjulen bortplockade…
  • Växellåda  (Hör den till motorn?) Koppling? Vilken typ? Vilket vridmoment? Utväxling…?
  • Ventilkåpa  Hur konstruera och bygga för att få tätt, klara temeraturutvidgning och kunna lossa så stora och få delar som möjligt.
  • Mellandelar/Transkåpor Hur konstruera för att få dem så korta som möjligt, få det oljetätt, kunna temperaturexpandera samt över huvud kunna montera alla skruvar. Dessutom klara designen för att inte vara alltför malplacerade…

Som sagt… Det är inte bara att ”sätta ihop fyra motorer”… Det här är ett betydligt större projekt än så. Jag grönnar på något 24 timmar om dygnet, 7dagar i veckan…  ”Sätta ihop fyra motorer… Bahhh!”

 /Pelle

© Copyright: Kopiering tillåten om källan anges.